Antonia Verdis feberaktiga otålighet försvann
likasom genom ett trollslag. Hon glömde .e
långa timmar af orolig väntan hvilka hon till-
bragt, och utan att ens fråga Mathias Auber
om anledningen till hans dröjsmål, såsom Jean
Carr hade gjort, sade hon:
— Jaså, det är ni, som skall lemna mig upp-
lysningar angående chevalier Tremblaye?
— Det är jag, min fru, svarade Loögat, blän-
dad af den unga qvinnans skönhet.
— Hvad vet ni?
— En hel mängd saker...
— Tala fort!
Mathias Auber framtog ur sin ficka ett bhop-
rulladt papper.
— Hvad är det för slag? frågade Antonia.
— Detta, min fru, är resultatet af mina mö-
dor.
Sedan tillade han, dervid begagnande en fras,
som han säkerligen lärt sig utantill; ty vi ha
hört honom en gång förut under enahanda för-
hållanden använda densamma:
— Jag är en samvetsgrann menniska, min
fru, och har derföre icke velat visa mig sämre
mot er än ni mot mig. För sådant ändamål
har jag låtit mina anteckningar omskrifvas på
ett vårdadt språk af en bland mina vänner, en
skrifvare af sällsynt förtjenst, och som hvilken
dag som helst skulle kunna värdigt fylla en
plats i akademien... Detta, ser ni, kostar mig
en louisdor, men det är också ett välgjordt ar-
bete... Var så god och döm sjelf.
Han vecklade upp pappersrullen och frå-
gade:
— Eller kanske ni önskar att jag skall upp-
läsa rapporten?