han — inbegripen i samtal med portvakten,
som, i anseende till hans skurkaktiga utseende
och mindre vårdade klädsel, icke ville släppa
in honom.
Han såg denna afton mera afskräckande ut
än vanligt, den stackars Mathias Auber. Ej
nog med att en del af hans ansigte var för-
bunden, äfven den synliga kinden hade i följd
af Bretons piskslag erhållit -en violett färg.
— Store Gud, Mathias, utropade Jean Carre,
då han fick se honom. Hvad kommer åt dig?
— Jag är inte vacker, tycker du, eller huru?
svarade Loögat med ett bittert småleende.
— Uppriktigt sagdt, är ditt utseende för
ögonblicket mindre behagligt... Hvem tusan
har gått så illa åt dig?
— Hvem?... Jo, chevalier Tremblayes be-
tjent.
— Och af hvilken anledning?
— Helt enkelt derföre att jag erbjöd honom
pengar, om han ville svara på några frågor.
— Fy! den der betjenten måste vara en illa
uppfostrad tölp... Och hans knytnäfve måste
vara mer än vanligt fast.
— Vi ha en räkning att uppgöra med hvar-
andra, jag och betjenten... Nog skall jag häm-
nas på honom, och jag hoppas att din matmor
skall hämnas på hans husbonde.
— Du har således upplysningar att meddela?
— Jo jo men.
— Och goda upplysningar?
— I högsta grad märkvärdiga, det försäkrar
jag dig... Chevalier Tremblayes oförsonligaste
fiende skulle icke kunna önska någonting mera
fullständigt.