vertygelse . . . Mathias Auber är lika påpasslig,
som han är skicklig... Det var icke i går jag
formerade hans bekantskap... För öfrigt lig-
ger det i hans eget intresse att icke mankera,
ty han har en stor summa att lyfta här...
— Men huru då förklara hans dröjsmål?
— Jag vill icke söka förklara det, signora;
jag är endasv förvånad deröfver... Säkerligen
har någonting händt Mathias Auber.
— Hvad kan väl hafva händt honom? utro-
pade Antonia Verdi.
— Man kan icke så noga veta... Spion-
yrket är ibland mycket farligt... Om ni så
önskar, signorå, skall jag fråga efter honom på
det ställe, der han vaniigtvis tillbringar sina
aftnar.
— Ja, gör det, svarade Antonia.
Jean Carr gjorde en grimas. Han hade
framställt sitt anbud i förhoppning att An-
tonia icke skulle antaga det. Läsaren inser
mer än väl, hvarföre han icke tyckte om att
göra ett nytt besök på krogen Mars och Venus.
Emellertid beredde han sig att efterkomma sin
matmors befallning. Just då han var på väg
att gå ut ur budoaren, hördes någon häftigt
ringa på hotellets port.
— Det är kanske han, sade Antonia Verdi,
i det bon spratt till.
— Jag tar för afgjordt att det är han, gen-
mälde betjenten.
— Gå och underrätta er derom, och ifall det
är den person jag väntar, så för honom till
mig, utan att förlora en minut.
Jean GCarr skyndade ned i förstugan och
fann Mathias Auber — ty det var verkligen