Äfventyraren.
Ronan af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. Af)
XV.
Antonia Verdi.
Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss till det
lilla hotell vid Cerisaie-gatan, som Philip af
Orleans gifvit den vackra trollqvinnan Antonia
Verdi till present. Vi inträda i en förtjusande
budoar, hvars väggar äro beklädda med kine-
sisk atlas, och vi befinna oss ansigte mot an-
sigte med Antonia Verdi sjelf. Hon sitter eller
snarare ligger på en soffa; hennes ansigte ut-
trycker den lNifligaste otålighet:
Det är redan långt lidet på aftonen. Pen-
dylen af sachsiskt porslin, som har sin plats
ofvanför soffan, slår just nu tio. Antonia sti-
ver upp och skakar häftigt en ringklocka. Jean
Carr skyndar in till henne, och vi få åhöra
följande samtal.
o— Nåväl, ännu ingenting?
— Nej, signora.
-— Men det är högst märkvärdigt!
— Ja, alldeles obegripligt.
— Det var ju i dag han skulle komma, eller
huru?
— Ja, signora, just i dag... i dag lördag
Han lofvade mig bestämdt att icke ute-
blifva.
— ÖOch ni påstår, att man i allmänhet kan
lita på denne mans ord?
— Ja, signora, det är min fullkomliga öf-