— Hvarföre har du dröjt så länge? ... Min
matmor har väntat dig sedan i middags, och
nu är hon alldeles utom sig af otålighet...
— Jag har inte kunnat komma förr, och
jag har nästan trott att jag icke skulle komma
alls. Tänk dig, jag stod på fotsteget till en
vagn, som med pilens hastighet rullade framåt,
och blef handlöst kastad ned på gatan... Det
var ett riktigt underverk att jag inte slog
ihjäl mig... Jag steg upp och trodde straxt
att jag skulle slippa hvarje olägenhet af fallet
... Men snart började jag känna en viss stel-
het i kroppen, hvilken tilltog efterhand, så att
jag icke kunde röra hvarken händer eller föt-
ter. Jag måste då låta gnida mig under ett
par timmars tid af en qvinna bland mina be-
kanta, som vill mig väl... Ahl Din matmor
har intet skäl att beklaga sig öfver mig...
Jag har med fara för mitt lif förtjent den be-
tingade summan.
Detta samtal egde rum i förstugan på nedra
bottnen. Ljudet af en ringklocka, som häftigt
svängdes, nådde de samtalandes öron.
— Aha! utbrast Jean Carre, nu håller signora
Antonia på att råka i vredesmod... Husbond-
folk inbilla sig då alltid att vi blifvit skapade
och kommit till verlden blott och bart för att
tjena dem... Och härför ha de ingen annan
grund än att de betala oss... Det kan man
kalla ett skönt resonnemang!
Anyo lät ringklockan höra sig.
— Låt oss gå upp nu, sade betjenten.
— Ett ögonblick sednare öppnade han dör-
ren till budoaren och sade, i det han drog sig
åt sidan för att låta spionen inträda:
— Här är den person, ni väntar, signora: