och han lemnade således den Kongl. scenen
1845 för att vid Mindre teatern vidare utbilda
sig under Torsslows ledning. Han debuterade
derstädes såsom Karl wi Farbrodren rivaln,
och uppträdde sedan på denna teater under
loppet af 8 år och under stigande erkännande
i närmare 200 olika roller, bland hvilka må
nämnas:3 Anton i Brottslingarne eller Rosen
på Tistelön (hvilken pjes han hade till sin
första recett,) Dauphin i Ludvig XD dArtag-
nan i De tre musketörerne, Sir Samuel Smith
i aIndianerne i England Hertig Moutbazon i
aPajazzo, Brahe i En Sammansvärjning under
Frihetstiden, Hertigen af Maine i cMarkisiu-
nan de Villetwe, Alfred i Den hemlige Agen-
ten, Benjowsky, aChevalier de Maison Rougex,
och Don Ranudo di Colibrados, samt Edgar
i Konung Lear,.
Den unge skådespelarens beslutsamma steg,
att afgå från den kongl. scenen och att söka
anställning vid den mindre, blef afgörande för
hans framtid.
Han fick här tillfälle att begagna sig af
Torsslows råd och förträffliga ledning, och fick
dessutom en mångsidig verksamhet, så nödvän-
dig för den nybörjande konstnären, som behöf-
ver lära känna sina krafter. Men det blef äf-
ven i ett annat hänseende afgörande. Den sista
af de roller, vi upptecknat från denna tid, var
Bdgars i Konung Lear,, och det var instude-
randet af denna roll som för Edvard Svartz
öppnade nya utsigter, och kom honom att med
ännu mera ifver och allvar soka framgå på sin
svåra bana. Han lärde här nemligen att när-
mare fatta Shakspeares underbara snille, och
det var från denna stund som han, tyst, stilla
och allvarligt som alltid, började de studier,
hvilkas frukter vår scen på de senare åren skör-
dat uti en Shakspeare-framställning son, i
hvad på honom ankommer, icke torde stå efter
någon annan scens i Europa. Svartz märkte
nemligen, då han började studera Edgars
svåra och maktpåliggande roll, att här måste
man ovilkorligen bryta med det gamla vanliga
sättet som icke heller i öfrigt serdeles öfver-
ensstämde med hans lynne, att endast lära
sig utanlexan och i öfrigt lita på Guds försyn
och stundens ingifvelse. Här måste man steg
för steg göra sig reda för hvarje repliks sär-
skilda karakter och betydelse, och ingenting öf-
verlemna åt slumpen.
Detta har också sedermera varit hans vana,
och ingen af våra skådespelare studerar mera
grundligt så i detalj som i sin helet, de upp-
gifter de fått att lösa. Svartz öfverlemnar in-
tet åt händelsen eller ensamt åt inspirationen.
Hos honom öfverraskas man derför heller icke
af dessa blixtrar, som genomkorsa ett annars
temligen grundligt mörker, och derigenom be-
lysa öfverraskande utsigter; — hans framställ-
ning är klar, tydlig och sjelfmedveten, och det
ligger deröfver detta plastiska lugn, som gör
att åskådaren känner sig väl till mods och kan
njuta af en harmonisk konstframställning.
År 1853 återeröfrades från den Mindre teaterns
scen omtyckte och aktade skådespelaren af ba-
ron K. Bonde för cen kungliga scenen och
gjorde om hösten detta år sitt återinträde der-
städes som Hamlet på ett sätt som väckte all-
mänt bifall och stora förhoppningar för fram-
tiden. Och detta återuppträdande inverkade i
mer än ett afseende fördelaktigt på den sta-
tionära kungliga scenens framställning och ton.
Man hade der nemligen vant sig vid en viss
ibålig högtidlighet, en viss uppstyltad deklama-
tion — ett art från den gamla franska alexan-
drinstragedien — joch nu kom på en gång en
ung man från enannan scen, der man icke hade
tid att låta talet stiga upp på styltor, och tala-
de sjelfva Hamlet som en vanlig menniska.
Detta väckte till en början förvåning och äfven
misshag, både inom och utom scenen, men
med det sannas oemotståndliga makt grep
det omkring sig allt mer och mer och är med
få undantag numera så införlifvadt med vanor-
na och brukte, att man aldrig kan tänka sig
att det varit annorlunda. De stora och rätt-
visa förhoppningar, som väcktes af Hamlets
utmärkta återgifvande, hafva icke heller kom-
mit på skam. Svartz har med säkra steg gått
framåt till den obestridda rangen af vår för-
nämste unge skådespelare, och har under de
tretton år som förflutit sedan hans återanställ-
ning vid den kungliga scenen, gifvit oss alltid
med bifall emottagna prof af ett konstnärskap
som nu står i sin fulla blomning. Hans Jago
i Othello, hans Richard den andre, hans Sar-
danapalus, hans Fiesko, hans Egmont och, nu
senast, hans Timon af Athen, — hvilken pje-
sen nemligen, han sjelf inrättat för scenen efter
Hagbergs öfversättning — hafva varit lika mån-
ga segrar, vunna med goda och ärliga vapen,
och burna med den sjelfbeherrskning, som är
konstnärns bästa prydnad.
Bland hans öfriga roller på sednare tiden
torde förtjena att framhållas: Rorchester i cJane
Eyre, Miremont i Kolteriet, Prins Magnus i
Brödraskulden, Kung Waldemar i Ung-hanses
dotters, Caligula i cFäktaren från Ravenna,