ningskonsten, må jag säga... Der har du nu
stulit tio louisdorer af oss.
-— Stulit, sa du?... Nej visst inte. Jag
har spelat ett rent spel... Icke är det jag,
som tvuugit er att köpa min vara... Men huru
bar ni fått veta, att det är chevalier Tremblaye
som skickat mig i era spår?
— Vi ha icke fått veta det, utan vi ha gis-
sat att det är han.
— På hyad sätt?... Ni har väl haft någon
anledning till er förmodan?
— Ja.
— Hvilken?
— Fyra eller fem dagar efter vårt samman-
träffande på Jussienne-gatan, hörde jag någon
ringa på vår dörr; jag öppnade och blef varse
en ung dam, ljus och blek, som tycktes vara
mycket upprörd, men icke desto mindre var
vacker som en engel... Hon bad att få träffa
min matmor. Jag svarade henne att signora
Antonia Verdi den aftonen icke mottog besök
af någon... Då sade den unga damen: Un-
derrätta henne, jag ber er derom, att det är
fru Tremblaye, som önskar tala vid henne...
Jag genmälde att jag icke alls ämnade efter-
komma denna begäran, emedan min matmor
stängt in sig i sitt enskilda kabinett och att,
när hon stängt in sig, kunde huset få brinna
upp, utan att hon lät störa sig... Och detta
var inte annat än rena sanningen.
— Nå, hvad gjorde då den unga damen?
frågade Mathias Auber.
— Hon gick med nedslagen min, och redan
hade hon hunnit ett stycke utför trappan, när