Fe estetiker
Aug. Blanches tal
mot det begärda anslaget för att gratis utdela
Posttidningen refereras sålunda:
Man kunde väl fråga, hvad det är för en
ande, som understundom ansätter äfven folkliga
regeringar. Knappast hafva de utfört en hand-
ling, värd minnet och tacksamheten, förrän de
låta andra följa derpå, så beskaffade, att den
första nära nog löper fara att helt och hållet
fördunklas. Det är, som om de kände sig be-
svärade af sina egna dagrar och derför sökte
skuggornas gömslen. Den salarierade pressen,
huru man än smickrar den, är, liksom den kon-
skriberade armen, ett stycke ur det absoluta
konunngadömet och passar följaktligen icke in
i våra statsrättsliga förhållanden och ännu min-
dre i vårt folklynne. Vi hafva, Gud vare lof,
ännu qvar några dygder, som icke låta pruta
med sig. Hr Hierta och andra talare hafva
redan utvisat den obehagliga ställning regerin-
gen genom en sådan press skulle iråka. Våra
ministrar skulle i sanning få mycket att göra,
men allt till föga gagn för sitt egentliga kall.
Icke nog med att de inom kamrarne måste be-
svara alla interpellationer, de skulle nu dertill
nödgas besvara tidningsartiklar i alla riktningar.
Departementena skulle blifva tidningsbyråar, och
deras embetsmän, de skrifkunnige, d. v. s. de
bästa, blifva medarbetare i en salarierad press,
som icke lemnade mycken tid öfrig för embets-
göromålen. Ir Wzeern, tror att regeringen icke
behöfde iulåta sig i polemiken, men det är ju
denna hela saken gäller. Hr Henschen, som
försvarar den kongl. propositionen, erkänner
också ganska öppet, att regeringen behöfver en
tidning, der hon kan anföra sina skäl, såsom
det heter. Men de der skälen skola väcka mot-
skäl, och dermed är gärdet uppgifvet, bataljen
i full gång. Hela den oberoende pressen skall
kasta sig öfver regeringens, hugga in på den-
samma utan ringaste försyn för den eller dem,
som stå bakom, äfven om en furstekrona glitt-
rade genom leden. Hr Björck påstår att det
blott är regeringens motständare på riddarhuset
och i presteståndet, som satt sig emot den kongl.
propositionen, men man bör lägga märke till,
att äfven hela bondeståndet, som väl icke kan
anses fiendtligt mot regeringen, har gjort det-
samma. Representanterne af just den stora
folkklass, som, enligt regeringens förmenande
skulle få godt af den nya tidningen, hafva en-
hälligt undanbedt sig den kongl. presenten, och
jag har anlegning tro, att sjelfva den nu be-
fintliga officiella pressen icke heller skulle finna
sig trakterad deraf. Hvart hon vänder sig den-
na kongl. proposition, är hon ovälkommen, ty
man finner den skadlig för alla och icke minst
för regeringen sjelf. Regeringens ställning till
pressen i ett fritt land måste vara ungefär den-
samma som domarens till advokaterne i de län-
der, der den ackusatoriska processen är rådande.
Utan att lemna sin upphöjda plats, ser hon,
huru de olika meningarna bekämpa och bryta
sig emot hvarandra vid hennes fot; hon bevitt-
nar passionernas tummel, utan att deltaga deri,
och hon behöfver det ej. Sin bön förutan har
hon nog sina sköldhållare på arenan, några af
politisk tro, andra af enskildt interesse, som
ofta äro starkare än den starkaste troslära, och
allt går sin vanliga gång. Men gifver hon sig
sjelf med i leken, då blir hon icke mera doma-
re, hon blir helt enkelt part och representerar
från den stunden endast ett parti, men icke det
hon framför allt bör representera, den allmänna
viljan, den allmänna rättskänslan, som, luttrad
genom striden, blir hennes vinst, hurudan än
utgången blifvit der nere. I likhet med hr
Bergman, anser jag derför ett afslag på den
kongl. propositionen alldeles nödvändigt för re-
geringens egen värdighet. Det gifves verkligen
stunder, då man måste rädda en regering tvärt
emot hennes egen vilja.