Rex ett tal till soldaterna, hvari det bland an-
nat hette:
aDet finns tyvärr ett parti i landet, som ger-
na ville ha allt att säga. Partiet är icke tal-
rikt (bara hela folket, med undantag af adeln
och en del officerare!) men serdeles fräckt. De
konungskt sinnade låta också komma sig till
last, att de icke äro nog fräcke. Om t. ex.
bland tjugu man, som räka 1 gräl, sex lyfta
upp sina knutna händer, och de andra fjorton
sticka händerna i fickan, så bli de fjorton slag-
ne af de sex. Det lilla partiet ville gerna ha
öfverhand, så att konungen endast skulle sitta
på sin tron med kronan och spiran, men icke
ha något vidare att säga. Men nu har konun-
gen duktiga rådgifvare omkring sig, och den
förnämste bland dem är herr von Bismarck.
Han siger: honungen är vår herre och vi äro
hans tjenare. — Från Rhen, från Dösseldorff
och fssen ha många kommit till denna batal-
jon; om oss Westphalare vill jag icke tala.
Tänk er nu, karlar, en stor landtgård. Egaren
har en duglig förvaltare, med hvilken han råd-
gör om allting. Om han nu på aftonen språ-
kade med siua tjenare och sade: i morgon skola
vi så räg, och tjenarne svarade: mn2j vi ska så
hvete, eller vi vilja icke göra någonting, så går
det ju icke an, och så är det också med staten.
Demokraterne ville gerna bli qvitt vår konungs
förste förvaltare, grefve Bismarck, och äfven de
andra förvaltarne, ministrarne. Menu det går
ändå icke an o. s. v.