— Hvad sade du? utropade Mathias Auber,
som tog för afgjordt att han hört miste.
Jean Carre upprepade sitt yttrande.
— Ah! är du rentaf tokig? frågade spionen.
Eller kanske du finner nöje uti att gäckas med
mig?
— Ingendera delen, och du skall snart inse
att jag har fullt skäl för hvad jag sagt... Det
kan numera anses för gifvet att Paraberes, Sa-
brans, Phalaris och alla de andras regeringstid
gått till ända...
-- Nåå, hvem skall intapa deras plats?
— Antonia Verdi.
— Men i sådant fall skulle hon bli hertigense
förklarade mätress?
— Visst kommer hon att bli erkänd som
mätress, det kan du lita på... Men — följ
nu noga med min bevisning — eftersom Philip
af Orleans alltid låtit och skall låta sig styras
af qvinnor, och Antonia Verdi, när hon får re-
geringen om hand, måste vara i högsta grad
angelägen om att till förste minister erhålla en
man, som är henne oinskränht tillgifven, alltså
blir jag minister, ty det finnes icke i hela
Frankrike en person, hvilken eger hennes för-
troende i samma mån som jag. Och Jag frå-
gar dig, Mathias, om icke jag med de egenska-
per jag har, bör kunna mer än väl ersätta
käringen Dubois?