Äfventyraren,
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AF)
Emellertid led supen mot sitt slut. Sinnes-
stämningen, som i början varit ganska liflig,
hade till följd af herr Tremblayes hemska be-
rättelse undergått stor förändring. Alla menni-
skor voro dystra och tankfulla. Icke ens Philip
sjelf kunde frigöra sig från en viss beklämning.
Också skyndade han sig att afskeda gästerna,
efter att först ha sagt åt Rolf:
— Chevalier Tremblaye, jag väntar er imor-
gon klockan tu... Hvilka angelägenheter än
må sysselsätta mig när ni kommer, blir ni mot-
tagen, ty de saker vi ha att tala om, äro högst
vigtiga...
— I morgon klockan tu, svarade herr Trem-
blaye, skall jag ha den äran att infinna mig
hos ers kungl. höghet.
När Rolf och markisen intagit sina platser i
den beqväma vagn som väntade dem å Palais-
Royals borggård, uppstod dem emellan följan-
de samtal:
— Nåå, markis, är ni nöjd? sade chevaliern.
— Ni frågar mig om jag är nöjd.
— Ja.
— Nåväl, min vän, jag är förtjust, jag är
rentaf hänryckt!..-
— Talar ni sanning?
— Jag ger er mitt hedersord derpå.
— Således tycker ni att jag spelat min roll
väl?