Afventyraren.
Roman af förf. till ,Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AZ)
Småningom afstannade jagten. Hundarne
tystnade och faufarerna upphörde. Roland vän-
de sig till mig:
— Barn, sade han, kom för all del ihåg att
då ieke får nämna ett ord åt någon dödlig om
hvad som denna natt tilldragit sig... Atmin-
stoue måste du tiga, så länge det tapisseri,
som föreställer Sankt Huberts jagt, ännu finnes
på väggen i ditt sofrum.
Jag ämnade fråga honom om skälet till detta
besynnerliga förbud, men han gaf mig icke tid
dertill.
— Lägg -en pil på din armborst, tillade han,
och lär dig att skjuta.
Jag såg intet villebråd; dock lydde jag in
stinktmässigt.
Vingslag hördes helt nära, och en präktig
fasan flög förbi mig på tjugu stegs afstånd.
Jag sköt och fasanen föll till marken.
Jag uppgaf ett glädjeskri och ämnade skyn-
da fram för att gripa mitt rof. — Förmodli-
gen befunno vi oss nu i närheten af någon
landtgård, belägen invid skogsbrynet. Jag hörde
en tupp gala.
Plötsligt voro jagten, skogen, hundarne och
den gamle jägaren försvunna. Jag låg i min
säng, och vid morgonens bleka ljus såg jag
tapisseriet på den motsatta väggen, såg huru