— SANNA
bo qvar i min gamla kammare, under det att
reparationsarbetet der pågick...
— Fanns äfven i det nya rummet något ta-
pisseri? frågade. regenten.
— Ja, och detta tapisseri var ed bland de
sällsammaste och förunderligaste saker man kan
tänka sig... Det förskref sig från en långt
hänsvunnen tid och det skulle vara mig omöj-
ligt att bestämdt uppgifva när det blef sydt...
Detta tapisseri föreställde drottningen af Saba,
bjudande skänker åt kung Salomo. Den som
tecknat mönstret dertill, bade gjort sitt bästa,
för att ge de derpå framställda personerna ett
så afskräckande utseende som möjligt.
Salomo, den store Salomo, likuade, oaktadt
sin österländska drägt, snarare en röfvaranfi-
rare än denne Judarnes konung, hvilkens vis-
het och skönhet blifvit ett ordspråk. Hans
hofl:e rar sågo ut som rikiixa banditer. Jeru-
salems damer påminde om gladjeflickorna i Paris
gränder.
I denna besynnerliga samling fanns blott ett
enda ansigte, hvars drag voro rena, tilltalande
genom outsäglig mildhet och skönhet. Detta
ansigte tillhörde drottningen af Saba. Hennes
stora, mörkbli ögon omgäfvos af långa, ram-
svarta ögonbår. Hon hade rika, blouda lockar,
som nedföllo på axlarne.
Korteligen, och för att med några få ord
gifva en id6 om henne, vill jag säga att, ifall
man af de utmärkta skönheter, som utgöra en
prydnad för och sprida glädje vid ers kungl.
höghets supcer, lånade hvars och ens mest för-
tjusande behag och genom en förening af alla
dessa behag åstadkomme en enda qvinna, skulle
resultatet icke blifva mera fulländadt, ett mers