Sankt Hubert knäböjde framför den förunder-
liga hjorten, mellan hvars horn ett eldkors
brann. ,
Knappt hade Rolf tystuat, förrän Philip af
Orleans utbrast i ett skallande gapskratt.
— Ni har drömt allt det der, min käre che-
valier, sade han efter förloppet af några se-
kunder.
— Så trodde äfven jag straxt, svarade Rolf.
— Tror ni det då icke nu?
— Nej, ers kungl. höghet.
— Hvarföre?
— Emedan jag snart fann ett öfvertygande
bevis på att allt hvad jag sett varit verkligt.
— Och detta bevi-?
— Illör sjelf, nådig herre: På golfvet emel-
lan min säng och tapisseriet låg ett föremål,
som ådrog sig min uppmärksamhet... Jag
kunde icke straxt urskilja hvad det var, hvar-
före jag steg upp ur sängen, för att undersöka
det på närmare håll...
— Nåå? frågade regenten nyfiken.
— Det var en fasan, genomborrad af en pil,
ers höghet.
— Aha! utropade Philip.
— Denna fasan var ännu varm, fortfor Rolf.
— Verkligen ... Högst besynnerligt!
— Likasom allt öfvernaturligt, ers höghet...
Men ännu är min berättelse icke slut.
— Så mycket bättre; ty era historier intres-
sera oss i hög grad... Apropos fasanen, hvad
gjorde ni med den?
— Jag ryckte pilen ur dess kropp, gömde
den sedan under min rock, tog min bössa och
begaf mig ned i parken, innan ännu någon af