skägg fladdrade för vinden och hans ögon gnistrade under :2 tjocka svarta ögonbrynen. Det tycktes mig som skulle den besynuerhge jigaren3 ansigte ha särdeles liknat min fars, såvida skägget varit borta. Allt detta föreföll mig så förunderligt att jag icke kunde låta bli att halfhögt yttra: — Måune jag drömmer? Jag hade kuappt hunnit uttala dessa ord, förrän jägaren sänkte sitt horn och svarade mig: — Da är fullkomligt vaken och drömmer icke alls. D.t förvånade mig visserligen i hög grad att jag fick svar på tal; men jag genmälde dock dristigt: — Ahl! hvem är ni?... Var så god och säg mig det. — Jag är Roland af Trembaye, en bland dina förfäder, och jag lefde under Carl den V:s tid. — Och hvad sysselsatte ni er med, under det ni lefde? — Jag jagade. o— Och sedan ni blifvit död? o— Tack vare mina barns kärlek, som velat hedra mitt miane genom att låta mig ånyo upplefva i den helige Iluberts gestalt, har jag blifvit eu figur af ull och silke. Men en gång om året, på den dag då jag bortrycktes ar döden, är det mig genom den allsmäktige och barmhertige Gudens nåd förunradt att hkmua tapiseriet och besifva mig ut på jagt så snawt det sista tolfslaget ljudit... — Och hu:u länge får ni dröja på jagten?