fall. ANDEA POLISFÖRHÖRET. Kansakningen om olyckshändelsen fortsattes i lördags eftermiddag, i närvaro af öfverståthållaren, och voro dertill inkallade byggmästaren Laschinger, murarne Jonsson och Åström samt ver gesällen Lemphke, hvilken bade infunnit sig, ehuru svag, hvarföre han ock blef sittaude, under det han afgatf sin berättelse. Lempke, till växten liten, var, såsom förut är nämndt, vid olyckstillfället uppe i tornet, der han talade med några arbetare, då han blef nedslungad; han fattade om en spira, höll sig fast vid. den och kom sålunda ned i kyrkan några aluar frän altaret. Han fick dervid ett svårt slug öfver näsan och är alideles blå under begge ögonen. Ehuru matt och svag talade han tydligt och hade mycket väl reda, på allt. Af hr La chingers yttrande framgick hufvudsakligen, att han afrådt församlingen att tillbygga det gamla kapellet och sagt dem att det vore bättre köpa ny tomt. Ilan hade uppmanat dem att ätminstone låta med. byggnaden anstå till våren, då det vid aftalet förliden höst redau var långt lidet på året, men pastor Bernard hade å församlingens vägnar bedt honom taga itu med arbetet och bygga så långt han kunde. Laschinger hade ej skriftligt kontrakt med församliugen, utan hade träffat öfverenskommelse om vilkoren för sina göromål endast med pastor Bernard. Handtlangaren Jonsson, som vid olyckstillfället hade aflagsnat sig, och muraren Åström förklarade att de hört pastor Bernard bedja Laschinger påskynda arbetet för att få byggnaden snart under tak. Den sednare påstod att pastor Bernard ofta velat gå ifrån rituingen och göra ändringar, men Laschinger hade dervid gjort invändningar och sagt, att han ej ville bygga, om han icke fick följa ritningen. Hvad det begagnade murbruket beträffade, instämde de der att det varit af god beskaffenhet, med två delar sand och en del kalk, hvarjemte Aström förklarade ait teglet i de pelare, hvilka han jemte er annan kamrat murat, bestått af gammal helsten, mod undantag af en och annan halfsten, som ofta behöfves. Verkgesällen Lempke hade blifvit anställd vid byggnadsarbetet af Laschinger, men hade ej något skriftligt kontrakt med honom. Han hade haft uppsyn öfver arbetet och skulle tillse att ordning egde rum bland arbetarne, som han alltid anställde. Lempke hade funnit murbruket godt och, om slarf någon gång inträffat, alltid låtit rätta felet. Lempke hade på fredagen sett en spricka i sydvestra pelaren 3 tum från hörnet, på söndagen hade han talt med Laschinger om densamma, men denne hade då sagt, catt det var väl blott en sättningsspricka och kunde ej vara farlige, På måndagen och tisdagen hade han ej funnit sprickan större, och på onsdags middag samtalade han med murarne Nilsson och Söderbom om sprickan och yttrade att de borde tala med byggmästaren så snart han kom. Kort efteråt inträffade sammanstörtandet. Lempke ansåg, att den ifrågarande pelaren varit af för klen dimension, för att kunna uppbära tyngden af tornbyggnaden, och att detta varit orsaken till olyckan. För inkallande af flera personer uppsköts ransakningen till annan dag i denna vecka. RÖODJNINGSARBETETS AFSLUTANDE. Hela natten till lördagen och hela nämnde dag fortgick oafbrutet, med manskap af garnisonen, arbetet med att undanrödja alla byggnadsmaterialier för att komma till botten af kyrkan. Man kan säga att här bokstafligen icke lemnades sten på sten qvar af den olyckliga tillbyggnaden, allt för avt med full säkerhet skulle kunna sägas att samhället gjort allt hvad som stod i menniskors makt för att rädda ett eller annat lif som ännu möjligen icke vore utslocknadt. På lördagsaftonen kl. 9 afslutades arbetet. Man hade då haft en del af bottnen ren i sender, och sedan ena delen var ren hade man ditflyttat hvad som låg qvar på den andra för att slippa transportera det längre. Men ingenstädes fanns någon menniskokropp. Man hade således ett helt dygn, eller allt sedan i fredags qväll, arbetat utan att vinna annat resultat, än den tillfredsställelse som utgör belöningen för pligters uppfyllande. Något misstag måste hafva egt rum i uppgiften å de personer som skulle ha varit närvarande vid olyzkan, eller ock äro flere räddade än man lyckats få reda på, oaktadt den detektiva polisafdelningen gjort sig all möjlig möda för att samla noggranna upplysningar. Det är dock helt naturligt att cn lös arbetspersonal, som arbetar den ena tiden här och den andra tiden der, e kan hafva så noga reda på hvar andra — miast efter en sådan händelse som danna.