Äfventyraren. Roman af förf. till ;Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AX) — För tusan, ni tycker att ni föreslår något ganska lätt. Regenten är redan blaserad, och jag vet ej hvad jag skall hitta på som kan öfverträffa Antonia Verdis konster... Det enda skulle vara att frammana kardinal Dubois, som är en djefvul af första ordningen och som — vill ni slå vad? — vida öfvergår Antonias. — Ni skämtar; det bådar godt!... -— Jag är full af hopp och förtröstan. — Gifve bimlen at ert hopp ej blifver sviket. — Vi äro således ense och träffas i PalaisRoyal vid midnatt. Jag kommer och hemtar er klockan elfva, så att vi få tid på oss att språka och meddela hvarandra våra tankar om ett och annat. — Förträffligt ... Hvad ämnar ni nu göra? — Jag måste gå ut och uppgöra några affärer. — Får jag bedja er om en tjenst. — Hvilken då?; — Jag tänker bedja min hustru komma hit in... — Jag skulle skatta mig synnerligen lycklig att för hennes fötter få nedlägga uttrycken af min beundran... atbröt markisen. — Gör mig den tjensten att uppfinna en för:vändning, som i hennes ögon urskuldar min icånvaro i natt.