Äfventyraren.
Roman af förf. till ;Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AX)
— För tusan, ni tycker att ni föreslår något
ganska lätt. Regenten är redan blaserad, och
jag vet ej hvad jag skall hitta på som kan öf-
verträffa Antonia Verdis konster... Det enda
skulle vara att frammana kardinal Dubois, som
är en djefvul af första ordningen och som —
vill ni slå vad? — vida öfvergår Antonias.
— Ni skämtar; det bådar godt!...
-— Jag är full af hopp och förtröstan.
— Gifve bimlen at ert hopp ej blifver
sviket.
— Vi äro således ense och träffas i Palais-
Royal vid midnatt. Jag kommer och hemtar
er klockan elfva, så att vi få tid på oss att
språka och meddela hvarandra våra tankar om
ett och annat.
— Förträffligt ... Hvad ämnar ni nu göra?
— Jag måste gå ut och uppgöra några af-
färer.
— Får jag bedja er om en tjenst.
— Hvilken då?;
— Jag tänker bedja min hustru komma
hit in...
— Jag skulle skatta mig synnerligen lyck-
lig att för hennes fötter få nedlägga uttrycken
af min beundran... atbröt markisen.
— Gör mig den tjensten att uppfinna en
för:vändning, som i hennes ögon urskuldar min
icånvaro i natt.