I i I I i I t I påstod att de hufvudsakligen uppmurats aj gammindre efterkommas, förrän olyckan inträffade. Alla öfverensstämde äfven deri, att byggmästare Taschinger ej varit inne i kyrkan eller betraktat den spruckna pelaren, så att ingen kunde upplysa, om han verkligen afvetat sprickan. Sedan förhöret med arbetarne slutat vid fyratiden, fingo dessa afträda, hvarefter pastor ÅA. Berubard lemnade de upplysningar, han, såsom boende i samma gård der kyrkan är belägen, kunde lemna. Pastor B. sade sig ej ha haft någon känneeom om de omtalta sprickorna i pelarnce eller hvalfvet, men väl om dem som funnits i trapporna, samt dörroch fönsteröppningarne. Hade derföre ej haft någon anledning att tala med byggmåstaren om fara afsammanstörtning. Trodde att halfsten begagnats inuti pelarne, samti mal sten. Härvid upplyste statsarkitekten Hedin, att gammal sten i allmänhet ej låter binda sig så bra af murbruket som den nva. Byggmästaren I. Laschinger, som under förhöret fått uppehålla sig i ett ännat rum, förekallades härefter. På tillfrågan uppgaf han sig hafva i egenskap af tillsyningsman varit anställd vid kyrkobyggnaden, för hvilket han skulle uppbära en viss summa. Laschinger hade uppgjort ritningen till hela byggnaden, som förevisades och befanns vara af K. M:t fastställd. (Det rykte att en annan arkitekt skulle gjort ritningen, såsom i går meddelades, var således oriktigt.) Verkgesällen Lemke (genom erhållen skada urståndsatt att vid förhöret närvara) hade ensamt befattning med arbetarne, hvilka han antog och afskedade efter behag. Murningsarbetet hade Lemke tagit på ackord mot visst pris pr 1,000 uppmurad sten. Fabrikör Spross hade lagt grunden till den nybyggnad, hvarpå tornet skulle nppresas. Byggmästaren L. hade ingen anledning tro, att grunden på något sätt gifvit sig. Han hade ej haft någon kännedom om den i sydvestra pelaren omtalade sprickan, ingen hade fäst hans uppmärksamhet derpå, hvarföre han ej heller haft särskild orsak att undersöka pelarne under sina dagliga besök vid arbetet. Han hade märkt mindre sprickor i väggen emot gamla kyrkan, men ej kunnat finna något oroande i dem. Under denna vecka bade L. ej varit ione i kyrkan, men dagligen besett arbetet i tornet, vid hvilka tillfälten Lemke ej med ett ord omnämnt den spruckna pelaren. Utan någon serskild anledning hade Laschinger lördagen den 12 eller tisdagen den 15 lodat alla pelare och då funnit dem riktiga. Först onsdagsaftonen hade Laschinger vid besök hos Lemke af denne fått höra talas om sprickan i sydvestra pelaren. Tillfrågad om hurudant tegel begagnats vid murningen af pelarne påstod Laschinger, att dertill användts endast nytt, med någon inblandning af gammalt i nedra 3varfven, samt att ingen,halfsten blifvtt använd. Som detta stred emot pastor Bernhards påstående, blef denne ytterligare tillfrågad, hvarvid han yttrade sig ha trott, att såväl halfsten som gammal sten blifvit begagnad. Hvad murbruket beträffade, så hade IL. aldrig vid sina besök märkt att detta var annat än starkt och bra — ett förhällande, som äfven två af arbetarug förut på tillfrågan intygat. Laschinger ansåg gammalt tegel vara lika bra, med afseende på benägenhet att låta fästa sig af murbruk, som nytt, oah ofta bältre än detta med hänsyn till hårdhet och hållbarhet. Hr Hedin granskade den inlemnade ritningen och hade ingen annan anmärkning att göra, än att mer jern än vanligt begagnats till förband. Såvida ingen afvikelse vid byggnadsarbetet blifvit gjord, ansåg hr H. ritningen vara för byggnadens stabilitet fullt betryggande. Laschinger påstod att ritningen noggrannt blifvit följd. Då inga fler upplysningar för dagen voro att få, uppsköts ransakningen tills i morgon, då flera personer, som i saken hafva något att upplysa, skola höras. Det upplystes under förhöret att grunden var lagd af murad gråsten öfver hela ytan och förstärkt med grofva ankarjern; att grundmurarne skjöto längre utanför kyrkomurarne än som vanligen anses behöfligt; att de 6 pelarne voro af mer än tillräckliga dimensioner och förstärkta med jern både horisontelt och vertikalt; att teglet var utmärkt godt. Således återstod som förklaringar endast att murbruket, enligt herr Hedins utsago, haft för stark kalkhalt, celler (enligt Laschingers gissning) att någon gråsten i grunden under sydvestra pelaren varit kullrig. Såsom bevis på huru några vid tornets instörtande på ett underbart sätt undgingo döden, kunna vi meddela följande: En af arbetarne, timmermannen L. P. Pettersson från Jönköpings län, hade på öfversta ställningen varit sysselsatt med att uppsätta en ny ställning ännu högre upp. Anande ingenting, kände han plötsligt en skakning, då tornet störtade tillsamman; då han fick tag i en al ställningsspirorna och följde med den ungefär halfvägs, då han stötte emot några föremäl och måste släppa spiran, men fick lyckligtvis i stället tag i en bjelke, under hvilken han föll. Detta var hans räddning, ty bielken l