dat var möjligt att påhitta någor anledning dor till. Med församlingens prester, länsmannen, alla dem hon bodde eller tjenade hos, alla sina grannar hade hou otaliga processer, och oaktadt hon alltid förlorade dem, förlorade hon aldrig modet utan började genast en ny. Och allt detta gjorde hon gratis, emedan hon ansågs ej kunna betala, hvarföre hon var ett plågoris för lagsagans domarekaår. Den andra passionen var girigheten. Ilennes klädsel bestod af bara trasor, och hon var så snuskig, att man ej gerna tog i henne. Hon lefde som ett kreatur. Tiggaude sig till allt hvad hon ägde, samlade hou sig säckar fulla med bröd, hvilket hon torkade i spiseln och hängde upp i loftet, hvarest det ofta förvarades ett år innan hon ät deraf. Hennes lif var för öfrigt mer ett djurs än en menniskas; hon nekade sig det oumbärligaste för att kunna tillfredsställa sin passion. De sista åren företog hon hvarje sommar en tur til Stockholm, Under vägen tiggde hon sig såväl sitt uppehälle, som fri passage åångbåtarne och återkom alltid med en väldig samling lumpor af alla slag. Straxt före hennes död började man likväl att fundera på om det stod rätt till med hennes fattigdom, hvarföre kommunalnämnden i Tjörnarp begaf sig dit för att söka att få reda på förhållandet. Det stod hårdt. Dels var hon rädd att få betala sina processer, dels var girigheten så stor att hon ej ville låta någon menniska veta hvar hon hade sina skatter görmda. Slutligen lemnade hon ifrån sig några papper, hvilka hon hade under sitt hufvud, samt anvisning på ett ställe i skogen, hvarest hon hade tvenne kistor nedgräfda. Alla menniskor i orten samlades af nyfikenhet vid det tillfälle då kistorna skulle uppsökas och visiteras, och en stor procession anlände till den aflägsna skogshyddan. Kistorua voro fulla af trasor hopbuntade i knyten och alla mycket väl ombundna af bandstumpar. I hvar och en af dessa buntar fanns en summa pengar, varierande från 8 skilling till 20—50 rdr. Utom denna efterlemnade hon i reverser 1,500 rdr, samt en massa med kläder af alla slag: sidenklädningar, lärftstycken, linnen, kängor gjorda för 50 år sedan, sidenkoftor, hattar m. m. Det mesta utgjordes dock af en brokig samling lappar. Det enda menskliga som fanns hos denna vareise var att hon till Tjörnarps församlings fattige hade testamenterat sin förmögenhet; och cnär slutet är godt, är allting godta. Dödsfall. Kyrkoherden i Malmbäcks församling af Vestra härads kontrakt Sven J:son Hagberg afled på Malmbäcks prestgård i lördags morgse. Den atlidne, som i 12 år varit kyrkoherde i nämnde församling, var vid sin död i det närmaste 70 år gammal. -— I måndag i förra veckan afled i den höga äldern af nära 87!; år organisten och klockaren i Långaryds församling. Gislaved och Vestbo kontrakt, Sven Hjertstrand, hvilken tillbragt icke mindre än 64 år i kyrkans tjenst, deraf 7 år i Hörlö och 57 i Långaryds församling. Arbetets ära. En fest, storartad i all sin enkelhet, firades på Munksjö pappersbruk sistl. pingtdag på aftonen. Samtliga aärbetspersonalen med dess hustrur och barn hade nemligen blitvitinbjuden att sagde dag infinna sig ä brukslokalen, för att derstädes tömma en välgångsskål för sin förman hr Otto Ljungqvist och dennes unga brud. Månget gripande ord yttrades vid tillfället, och månget fuktigt öga vittnade om hvad den talrika arbetareskaran kände så väl för honom, under hvars närmaste ledning och tillsyn den sträfvar för sitt dagliga uppehålle, som ock för brukets egare och anläggare hr J. E. Lundström, — det vittnade bäst om det goda, det patriarkaliska förhållande, som råder mellan dessa arbetstagare och arbetsgifvarne. De jubelrop, som här höjdes vid hvarje skål, hade också en helt annan klang än de beställda och någon gång betalta skrän, som understundom, vid andra tillfällen och af andra anledningar, höjas och skola utgöra uttryck för känslor, som allsicke eller åtminstone i mycket ringa mått förefinnas. Nästa års pingstdag skola arbetarne åter samlas på samma ställe, för att tömma en bägare till minne af denna dag, för att åter höja ett lefve för arbetets åra.