Äfventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. M)
— Nej, icke så vidt jag vet.
— Emellertid ligger ju brefvet der och ut-
trycken äro mycket klara.
— Markisen vill säkerligen tala vid mig om
den der sammansvärjningen, som tvingar mig
att lefva undangömd och hvari vi båda äro
invecklade.
— Min Gud!... min Gud!... Måtte han
ej medföra några dåliga nyheter!...
o— Se så, kära barn, hvarföre skrämma upp
sig sjelf så der?
— Ar då ingen fara å färde!
— Nej, visst icke!
— Hvad vill du jag skall göra? Hvarje
hemlighet förskräcker mig... allt hvad jag icke
kan fatta, kommer mig att darra af oro... Jag
tror alltid att du är blottställd för någon ho-
tande fara. — IJute får du bli ond på mig der-
före, inte är det mitt fel att jag älskar dig så
högt...
— Jag säger dig, mitt älskade barn, att
denna fara, som du fruktar, icke finnes till.
— Men, min vän, denna sammansvärjning . . .
— Jag upprepar ännu en gång, att det är
en orimlig och löjlig anklagelse, som skall för-
falla af sig sjelf.
— Jag tror att så är, eftersom du är öf-
vertygad derom... Du vet ju likväl hvad ord-
språket säger?