— Ja, det tror jag visst och jag kan för
säkra dig, att min öfvertygelse i detta afseen
de är fullkomligt fast.
Johanna lindade sina armar kring Rolfs hals
och tryckaude honom till sitt bröst utropade
hon:
— Nåväl, min Rolf, också jag tror det...
Det tyckes mig som vore min kärlek hos dig
och bevarade dig, äfven när jag själf är skiljd
ifrån dig... och ibland hör jag en hemlig-
hetsfull röst hviska i mitt öra att jag är din
goda engel...
Medan Johanna uttalade dessa ord, som tyd-
ligen uttryckte hennes själs hänförelse, uppsteg
ett moln på Rolfs panna och hans ögonbryn
sammandrogos.
Johanna märkte icke detta moln, och om
hon också gjort det, skulle hon icke ha fattat
dess betydelse.
Då Rolf såg sig vara föremål för en sådan
outsäglig kärlek, sade han till sig sjelf, kanske
för första gången, att han begått en nedrig
handling då han lockat en så älsklig, dyrkans-
värd varelse att dela sitt äfventyrliga lifs skif-
tande öden. Han sade till sig sjelf, att denna
hemlighetsfulla röst, hvarom Johanna talade,
utan tvifvel bedrog henne; ty Gud kan icke
tillåta en god engel att vaka öfver en ond
menniska. Men dessa allvarliga betraktelser
varade icke länge, ett gladt småleende krusade
åter hans läppar, hans blick blef åter ljus, hans
panna klar, och tryckande en eldig kyss på sin
Johannas rosenmun, ropade han:
— Du är mitt lif!... Då är min styrka!
... Du är min sällhet!. .. Jag älskar digt...