— Nej, svarade Rolf leende.
— Det säger, att det icke finnes någon rök
utan eld.
— Hvarutaf du otvifvelaktigt sluter, att då
man talar om en konspiration, man måste hafva
konspirerat något litet?
— Ja, så ungefär.
— Nå väl, ordspråken säga idel dårskaper!
Thianges och jag hafva blifvit kompromettera-
de af några lättsinnigt fällda ord, hvilkas me-
ning man har vanställt — se der allt.
— Det är mycket nog och mer än nog!l...
Man påstår, att en domare kan dömaen men-
niska att hänga, dervid stödjande sig blott på
ett enda ord af den anklagade.
Rolf utbrast i skratt.
— Hvarföre skrattar du? frågade Johanna.
— Emedan jag icke har någonting att frukta
Man hänger inte en adelsman; blir han
dömd till döden, hugger man hufvudet af ho-
nom... Se så, Johanna, nu skall du lofva mig
att inte längre bry din lilla hjerna angående
den här saken... Thianges och jag hafvå mäk-
tiga vänner och stort inflytande hos sjelfva her-
tigen-regenten ... I nödens stund ha vi att
päräkna kraftig hjelp. Måhända ha våra be-
skyddare redan varit verksamma för vår skull,
och det är mycket möjligt att markisen nu vill
tala vid mig om resultaterna af deras åtgöran-
den... För öfrigt, tycker du väl jag kan lö-
pa någon fara, så länge jag älskas af dig? Ar
icke din kärlek en sköld, som bör värna mig
för allt ondt?
— Tror du det verkligen? frågade Johanna,
strålande af glädje.