— Ni är fatalist, sade främlingen.
— Hvem finnes, svarade Paul, som ej tror
på en oändlig Gud, hvars allvetande är gräns-
löst och hvars makt omfattar den minsta atom
i det stora universum, som han afintet skapat?
Vi skulle påbörda honom mensklig svaghet, om
vi antoge att han lät sitt verk beherrskas af
slumpen. Hans allsmäktiga vilja styrer univer-
sum, han utskiftar åt oss lifvets längd eller
korthet, hans allseende öga vakar öfver oss
och säger slutligen: Blif till jord igen — och
vi dö.
— Hvarföre använda vi då, frågade främlin-
gen, medel att förlänga lifvet? fået
— Hvarföre äta vi för att uppehålla det? frå
gade Paul till svar. Emedan det är försynens
vilja att, om lifvet skall fortfara, medlen dertill
skola begagnas. Ni såg mig hälla en droppe
emellan den unga flickans läppar. Den verkade.
Hade jag stannat härvid, så skulle hon aldrig
mer uppvaknat. Det var nödvändigt att en-
dast så mycket användes. En droppe till —
och Nfsgnistan hade varit fullkomligt utslocknad.
Nu lefver hon.
Han fattade hennes hand och kände på pulsen.
— En brytning förestår, sade han:
Han framtog ur fickan en annan flaska och
Jät en droppe falla uti ett glas vatten; derefter
räckte ban henne glaset, sägande:
— Drick detta och sof godt:
Hennes ansigte blef Ingnt; de omgifvande
f remålen fördunklades och försvunno slutligen
för hennes syn. Ögoulocken tillslötos och hor
somnade
— Denna sömn är ej dödens, ehuru man
skalle kunna tre det, sade Paul och lät sin