— Ni är fatalist, sade främlingen. — Hvem finnes, svarade Paul, som ej tror på en oändlig Gud, hvars allvetande är gränslöst och hvars makt omfattar den minsta atom i det stora universum, som han afintet skapat? Vi skulle påbörda honom mensklig svaghet, om vi antoge att han lät sitt verk beherrskas af slumpen. Hans allsmäktiga vilja styrer universum, han utskiftar åt oss lifvets längd eller korthet, hans allseende öga vakar öfver oss och säger slutligen: Blif till jord igen — och vi dö. — Hvarföre använda vi då, frågade främlingen, medel att förlänga lifvet? fået — Hvarföre äta vi för att uppehålla det? frå gade Paul till svar. Emedan det är försynens vilja att, om lifvet skall fortfara, medlen dertill skola begagnas. Ni såg mig hälla en droppe emellan den unga flickans läppar. Den verkade. Hade jag stannat härvid, så skulle hon aldrig mer uppvaknat. Det var nödvändigt att endast så mycket användes. En droppe till — och Nfsgnistan hade varit fullkomligt utslocknad. Nu lefver hon. Han fattade hennes hand och kände på pulsen. — En brytning förestår, sade han: Han framtog ur fickan en annan flaska och Jät en droppe falla uti ett glas vatten; derefter räckte ban henne glaset, sägande: — Drick detta och sof godt: Hennes ansigte blef Ingnt; de omgifvande f remålen fördunklades och försvunno slutligen för hennes syn. Ögoulocken tillslötos och hor somnade — Denna sömn är ej dödens, ehuru man skalle kunna tre det, sade Paul och lät sin