aneigtet; Han drog en stol fram till bordet,
satte sig och örsjönk uti den statylika bildens
betraktande. Hon hade blifvit svept uti sam-
ma drägt som hon bar i lifvet, och då den ej
öfverflödade på veck, kunde man märka att de
liksom af antikens mejsel formade benen och
kroppen bibehöllo, fredade från dödens härjan-
de tand, samma rundning och harmoni som de
haft, medan bon lefde.
För första gången i sitt lif ryggade Paul
Allen tillbaka vid tanken på att stympa en
menniskokropp. Nu var det ej skönheten alle-
nast hos den på bordet framför honom liggan-
de kroppen som tillbakahöll . honom, ty hittills
hade skönhet och vanskaplighet i detta fall för
honom betydt ingenting. Han var liksom för-
virrad och önskade henne heldre tillbaka i sin
graf än att en närgången haud — ja till och
med hans älskade lärares — skulle applicera
knifven till hennes kropp, så död den än var.
Hans sinne grubblade redan på att förskona
henne derifrån, men han visste att man skulle
skratta åt hans känslor, och med en suck ur
sitt beklämda hjerta uppsteg han för att lemna
rummet. Han dröjde likväl ännu några mi-
nuter för att kasta en afskedsblick på den döda
flickan, och fattade den ena af hennes händer.
Stelheten tycktes hafva gifvit sig, den gaf
efter för tryckningen af hans fingrar, och han
tyckte att den blifvit varmare, sedan han sist
höll den i sin. På pannan och omkring läp-
parne tyckte han sig spåra en matt rodnad och
på en gång trodde han sig märka en lindrig
tryckning i ögonlocken. Drömde han ånyo eller
var det blott ett verk af hans uppjagade in-
billning? Då han närmade sitt ansigte till hen-