aneigtet; Han drog en stol fram till bordet, satte sig och örsjönk uti den statylika bildens betraktande. Hon hade blifvit svept uti samma drägt som hon bar i lifvet, och då den ej öfverflödade på veck, kunde man märka att de liksom af antikens mejsel formade benen och kroppen bibehöllo, fredade från dödens härjande tand, samma rundning och harmoni som de haft, medan bon lefde. För första gången i sitt lif ryggade Paul Allen tillbaka vid tanken på att stympa en menniskokropp. Nu var det ej skönheten allenast hos den på bordet framför honom liggande kroppen som tillbakahöll . honom, ty hittills hade skönhet och vanskaplighet i detta fall för honom betydt ingenting. Han var liksom förvirrad och önskade henne heldre tillbaka i sin graf än att en närgången haud — ja till och med hans älskade lärares — skulle applicera knifven till hennes kropp, så död den än var. Hans sinne grubblade redan på att förskona henne derifrån, men han visste att man skulle skratta åt hans känslor, och med en suck ur sitt beklämda hjerta uppsteg han för att lemna rummet. Han dröjde likväl ännu några minuter för att kasta en afskedsblick på den döda flickan, och fattade den ena af hennes händer. Stelheten tycktes hafva gifvit sig, den gaf efter för tryckningen af hans fingrar, och han tyckte att den blifvit varmare, sedan han sist höll den i sin. På pannan och omkring läpparne tyckte han sig spåra en matt rodnad och på en gång trodde han sig märka en lindrig tryckning i ögonlocken. Drömde han ånyo eller var det blott ett verk af hans uppjagade inbillning? Då han närmade sitt ansigte till hen