den andra halfva lotten. Judiska börsfurstar, Man torde erinra sig huru skotten Law i början af förra århundradet kom öfver till Frankrike och der inledde en mängd vilda spekulationer, som skulle förskaffa alla deltagare en omätlig utdelning, men i stället medförde mångas ruin. En af hans mest beryktade företag var bildandet af ett kompani, som skulle drifva handel på Mississippi. Aktieteckningen gick fabulöst, menniskorna trängdes om att blifva delaktiga af lyckan, men innan kort brast såpbubblan, då man kom underfund med att i länderna vid Mississippi icke fanns något folk, med hvilket man kunde idka handel. Innan denna upptäckt skett i Frankrike, hade dock spekulationsraseriet spridt sig äfven till England, der det å ena sidan gick djupare ned bland det egentliga folket och å andra sidan, liksom i Frankrike, upp till samhällets höjder, upp till hofkretsen, ja ända till tronen. Ty som man vet voro regenterna af hanvoverska huset goda ekonomer, omtänksamma familjefäder och älskade hög procent. Och i detta afseende lemnade ett nytt företag, som kallade sig Sydhafskompaniet, ingenting öfrigt att önska, ty aktierna som ena vintern noterades till 130 proc., stodo i påföljande augusti i 1000 proe.! Olyckan var blott att de Sydhafsländer, på hvilka detta kompani spekulerade, om möjligt ännu mindre existerade än Mississippiländerna, som John Law fått monopol på. Båda företagen ramlade nästan samtidigt, och förödelsen blef på båda hållen oerhörd. I Paris fordrade pöbeln John Laws hufvud, och han lyckades rädda det endast genom flykten; i London skrek man deremot om prinsen al Wales bedrägeri Man fordrade blod och konfiskation; ett uppror höll på att utbryta, konungens mätresser förföljdes, och parlamentet aubefallde en undersökning, men tusentals förut välbergade familjer vore icke desto mindre ruinerade. Endast två personer hade gjort goda affärer under denna allmänna förvirring. Den ene var ministern Robert Walpole, som sålde sina aktier medan de stodo i 1000 proce., yttrande: Jag är nöjds, och den andre var Samson Gideon, son till en vestindisk köpman, jude till börden. Denne hade icke som ministern skördat någon vinst på de andres förluster, om ej att han derat lärde, huru man icke skall sköta dylika operationer. Han gjorde sin lärospån i Sydhafskompaniet och hundrade dylika lika vanvettiga företag, och den erfarenhet han der samlat skulle snart komma honom till godo. Som en ärlig och hederlig nan företod han snart att ställa sig på god fot med Robert Walpole, som var nog tolerant att betjena sig af en jude i de finansiella förvecklingar, hvarmed han för det mesta hade att göra. En af statens förnämsta inkomstkällor var då ännu klasslotterierna, och der var det som Samson Gideon, under ministerns beskydd, lade grunden till sin blifvande rikedom, Men miästerkuppen gjorde han år 1745, då det stora upproret satte England, och isynnerhet köpmansverlden i den största oro. Carl Edward, den siste Stuart, hade landstigit på en af skottska öarne, kallat clanerna under vapen, proklamerat sin far pretendenten till konung af Britanien och Irland under namn af Jakob III, och var just med sin arme på väg till London samt befann sig blott några mil derifrån. Paniken på börsen var allmän, fonderna föllo med otrolig snabbhet och alla ville sälja till hvad pris som helst. Samson Gideon var nära nog den ende som icke tappade hufvudet. I stället att sälja, använde han hvarje skilling han egde eller kunde få låna, för att köpa. Detta var i november månad. Under de närmast följande månaderna sväfvade sinnena mellan hopp och fruktan. Mot slutet af april 1746 kom ändtligen underrättelsen om slagtningen vid Culloden, om insirgentarmens totala nederlag, om prinsens flykt, samt om upprorets kufvande genom hertigen af Cumberlaud. Nu började Samson Gideon sälja och inom kort var han i besittning af omkring en fjerdedels million, en summa som under loppet af de följande 14 eller 15 åren fyrdubblades, Under första hälften af förra århundradet var Samson Gideon en af de största handelsfirmorna i Londons City, och utmärkte sig serdeles förtjenstfullt — ej blott för sitt eget utan ock för det allmännas bästa genom befordrande af försäkringsoch räuteväsendet. Men Gideons äregirighet kulminerade i sträfvandet att blifva stamfader tillen adlig slägt. Han var för gammal, sade han, att byta om religion, men han lät döpa sina barn och hans äldste son blef genom Walpoles bemedling upphöjd till baronet vid elfva års ålder. Den värdige mannen gjorde sig mycken möda att göra den presumtive arftagaren till sitt hus rätt fast i sin nya religion, och eu gång försökte ban till och med att examinera honom i kristna lärans förnämsta hufvudgrunder. Hvem har skapat dig? var hans första tråga. Gud,, avnrade anocom pH Lem har föavlyot ding pve