den andra halfva lotten.
Judiska börsfurstar,
Man torde erinra sig huru skotten Law i början
af förra århundradet kom öfver till Frankrike
och der inledde en mängd vilda spekulationer,
som skulle förskaffa alla deltagare en omätlig
utdelning, men i stället medförde mångas ruin.
En af hans mest beryktade företag var bildan-
det af ett kompani, som skulle drifva handel
på Mississippi. Aktieteckningen gick fabulöst,
menniskorna trängdes om att blifva delaktiga
af lyckan, men innan kort brast såpbubblan,
då man kom underfund med att i länderna vid
Mississippi icke fanns något folk, med hvilket
man kunde idka handel.
Innan denna upptäckt skett i Frankrike, hade
dock spekulationsraseriet spridt sig äfven till Eng-
land, der det å ena sidan gick djupare ned
bland det egentliga folket och å andra sidan,
liksom i Frankrike, upp till samhällets höjder,
upp till hofkretsen, ja ända till tronen. Ty
som man vet voro regenterna af hanvoverska
huset goda ekonomer, omtänksamma familjefä-
der och älskade hög procent. Och i detta af-
seende lemnade ett nytt företag, som kallade
sig Sydhafskompaniet, ingenting öfrigt att
önska, ty aktierna som ena vintern noterades
till 130 proc., stodo i påföljande augusti i
1000 proe.! Olyckan var blott att de Sydhafs-
länder, på hvilka detta kompani spekulerade,
om möjligt ännu mindre existerade än Missis-
sippiländerna, som John Law fått monopol på.
Båda företagen ramlade nästan samtidigt, och
förödelsen blef på båda hållen oerhörd.
I Paris fordrade pöbeln John Laws hufvud,
och han lyckades rädda det endast genom flyk-
ten; i London skrek man deremot om prinsen
al Wales bedrägeri Man fordrade blod och
konfiskation; ett uppror höll på att utbryta,
konungens mätresser förföljdes, och parlamen-
tet aubefallde en undersökning, men tusentals
förut välbergade familjer vore icke desto min-
dre ruinerade.
Endast två personer hade gjort goda affärer
under denna allmänna förvirring. Den ene var
ministern Robert Walpole, som sålde sina ak-
tier medan de stodo i 1000 proce., yttrande:
Jag är nöjds, och den andre var Samson Gi-
deon, son till en vestindisk köpman, jude till
börden. Denne hade icke som ministern skör-
dat någon vinst på de andres förluster, om ej
att han derat lärde, huru man icke skall sköta
dylika operationer. Han gjorde sin lärospån i
Sydhafskompaniet och hundrade dylika lika van-
vettiga företag, och den erfarenhet han der
samlat skulle snart komma honom till godo.
Som en ärlig och hederlig nan företod han
snart att ställa sig på god fot med Robert
Walpole, som var nog tolerant att betjena sig
af en jude i de finansiella förvecklingar, hvar-
med han för det mesta hade att göra. En af
statens förnämsta inkomstkällor var då ännu
klasslotterierna, och der var det som Samson
Gideon, under ministerns beskydd, lade grun-
den till sin blifvande rikedom, Men miäster-
kuppen gjorde han år 1745, då det stora upp-
roret satte England, och isynnerhet köpmans-
verlden i den största oro. Carl Edward, den
siste Stuart, hade landstigit på en af skottska
öarne, kallat clanerna under vapen, proklamerat
sin far pretendenten till konung af Britanien
och Irland under namn af Jakob III, och var
just med sin arme på väg till London samt be-
fann sig blott några mil derifrån. Paniken på
börsen var allmän, fonderna föllo med otrolig
snabbhet och alla ville sälja till hvad pris som
helst. Samson Gideon var nära nog den ende
som icke tappade hufvudet. I stället att sälja,
använde han hvarje skilling han egde eller kunde
få låna, för att köpa. Detta var i november
månad. Under de närmast följande månaderna
sväfvade sinnena mellan hopp och fruktan.
Mot slutet af april 1746 kom ändtligen under-
rättelsen om slagtningen vid Culloden, om in-
sirgentarmens totala nederlag, om prinsens flykt,
samt om upprorets kufvande genom hertigen
af Cumberlaud. Nu började Samson Gideon
sälja och inom kort var han i besittning af
omkring en fjerdedels million, en summa som
under loppet af de följande 14 eller 15 åren
fyrdubblades, Under första hälften af förra
århundradet var Samson Gideon en af de stör-
sta handelsfirmorna i Londons City, och ut-
märkte sig serdeles förtjenstfullt — ej blott
för sitt eget utan ock för det allmännas bästa
genom befordrande af försäkrings- och räute-
väsendet. Men Gideons äregirighet kulminerade
i sträfvandet att blifva stamfader tillen adlig slägt.
Han var för gammal, sade han, att byta om reli-
gion, men han lät döpa sina barn och hans äldste
son blef genom Walpoles bemedling upphöjd
till baronet vid elfva års ålder. Den värdi-
ge mannen gjorde sig mycken möda att göra
den presumtive arftagaren till sitt hus rätt
fast i sin nya religion, och eu gång försökte
ban till och med att examinera honom i krist-
na lärans förnämsta hufvudgrunder. Hvem
har skapat dig? var hans första tråga. Gud,,
avnrade anocom pH Lem har föavlyot ding pve