Dagbladet är, som bekant, i allmänhet den frommaste och oskyldigaste af alla tidningar, täflande i det hänseendet med en modetidning eller en kokbok. Det låter polismästaren Wallenberg oförkränkt använda batongen mot Dagbladspublikens hufvud; det tiger som muren när öfverståthållarembetet utfärdar en kungörelse som blottställer Stockholms invånare för spioneri, angifveri och böter när de herbergera en vän eller en resande öfver natten; det betraktar med Buddhistens lugn huru den högsta militärstyrelsen vill genom konskriptionen göra hela svenska folket till vagabonder och blindt lydande soldater. Men när det gäller allenastyrandets, den af Gud instiftade öfverhetens lugn, då vaknar Dagbladet ur sin sömn. Det förskräckes vid hvarje rop om fri het och rätt för folken. De män, som egna sin lefnad åt folkens frigörelse äro en styggelse i Polisbladets ögon. Så anföll det på ett gement sätt Michael Bakunin när han vistades här för att söka vinna Sveriges sympatier för det blödande Polen. Så har det sednast,i fredags, med hån och löje bebandlat de tyska frihetskämparne Karl Blind, Hecker, Struve, Brentano, Fickler. Dagbladet omtalar dem i sammanhang med mordförsöken mot ryska kejsaren och preussiska premierministern. Den som föröfvade det förra var en Ryss, heterdetiPolisbladet, och vi