— Edvard! är det ni som talar så?
— Oh! mitt hjerta vill brista; men — vid him-
melen — jag skall uppsöka denne tjenstaktige
engelsman. .
— Stanna, ni vet ej hvad ni gör.
-- Åh, jag inser mycket väl att han är er
älskare,
— Vid min själs salighet, han är det icke!
— Säg mig då, huru det kommer sig att
han med sådant intresse omfattar allt, som an-
går er?
— Jag besvär er att ej forska derefter, Då
några dagar gått till ända, förbinder jag mig
att uppdaga denna hemlighet. Må det för när-
varande vara er nog, att han för mig är en
nära och kär slägtinge, hvars namn under några
dagar måste förtigas, tills ödet beslutat öfver
en utaf honom sårad officers lif. Gif er till-
freds, dyraste Edvard, endast några dagar och
denna hemlighet skall ej tränga sig emellan oss.
Uttrycket dyraste Edvard lugnade genast
den unge fransmannens upprörda känslor. Den
halfva förklaringen att mr Burns var en nära
slägtinge, behagade honom, och ehuru han för
ett ögonblick ansåg det ej vara ur vägen att
låtsa ett fortfarande missnöje öfver det när-
gångna brefvets innehåll, så kände han sig nu
fullkomligt lycklig. Det bör således ej väcka
någon förvåning, att, inom mindre än tio mi-
nuter, Edvard alldeles förgätit brefvet, mr Burns,
fröken Perschof och hela verlden. Då klockan,
som ringde till aftonmåltiden, ljöd, blefvo de
ganska förvånade öfver att hafva samtalat uti
fem minuter.
(Forts,)