marinen, hvilken befattning jag lemnade för un-
gefär ett och ett halft år sedan. Hvad min förmö-
genhet angår, tillade han med något osäker röst,
så eger jag fyrahundratusen francs; om sannin-
gen häraf kan jag hvilket ögonblick som helst
öfvertyga er.
— Dessa meddelanden äro ovedersägligen af
stort intresse och af högsta vigt för den unga
ladyn. Hvad mig sjelf angår, får jag bekänna,
att blotta ord på mig ej inverka mycket.
— Min herre, detta språk, detta tvifvel föro-
lämpar mig.
— Kalla det heldre klokhet:
— Men med hvad rättighet vågar ni ställa
dessa frågor till mig, och hvad anledning har
ni at tvifla på mitt ord? Ni är mig fullkom-
ligt obekant; jag känner er icke.
— Jag är en vän, som varmt intresserar
mig för den unga ladyns lycka; ingenting annat.
— Jag, å min sida, får förklara, att jag an-
ser denna förklaring fullkomligt otillfredsstäl-
lande.
— Ni täckes erinra er, min herre, att jag
aldrig sökt detta möte. Ni har behagat hedra
mig med ert förtroende; jag har sagt allt hvad
jag ämnar säga er. Om detta ej är er nog,
har jag den äran att önska er en god morgon.
I detta ögonblick visade sig miss Morpeth.
— Jag kommer, min vän, jag kommer, ro-
pade engelsmannen och skyndade genast att
möta Fanny.
De Launay försjönk i tankar och frågade sig
sjelf: j
— Är då miss Morpeth en hjertlös kokett,
som leker med mina känslor... hvad är det
som fäster henne vid den lakoniske engelsman-