De Launay, haf då ett hjerta! Gif mig frihe-
ten åter!
— Hvarföre är ni så begärlig efter den-
samma?
— Hvarföre? Ah! ni har aldrig varit en
fånge... en lifstidsfånge, ty då skulle ni ej
fråga, hvarföre jag törstar efter friheten.
— Men huru vill ni förtjena ert lifsuppe-
hälle? Ni är för gammal och svag att arbeta.
Ni skulle duka under.
Fången smålog; ett nästan föraktfullt leende
krusade hans läppar, då han svarade:
— Jag är rikare än ni.
— Ni?
: — Helt säkert.
— Ni äger då förmögenhet. Detta yttrades
med en slags ironisk ton, som på samma gång
den lät påskina ett starkt tvifvel på uppgiftens
sanning, i hög grad vittnade om, huru högt
värde den unge läkaren satte på lyckans håf-
vor.
— Vill ni också bli rik? Jag har nog för
oss båda.
— Tager ni mig för en dåre eller söker ni
bedraga mig?
— Jag säger endast, att jag kan skapa er
lycka.
f— Ni menar förmodligen någon stöld, hvar-
uti ni vill göra mig till er medbrottsling?
— Nej, nej! Hjelp mig att fly, och jag ger
er pengarna; ni får halfva min förmögenhet.
— Tyst! Spara era lögner för dem, som äro
enfaldiga nog att tro dem, och återvänd genast
till vakten. De Launay bemödade sig, då han
yttrade detta, att antaga ett likgiltigt utseende,