De Launay, haf då ett hjerta! Gif mig friheten åter! — Hvarföre är ni så begärlig efter densamma? — Hvarföre? Ah! ni har aldrig varit en fånge... en lifstidsfånge, ty då skulle ni ej fråga, hvarföre jag törstar efter friheten. — Men huru vill ni förtjena ert lifsuppehälle? Ni är för gammal och svag att arbeta. Ni skulle duka under. Fången smålog; ett nästan föraktfullt leende krusade hans läppar, då han svarade: — Jag är rikare än ni. — Ni? : — Helt säkert. — Ni äger då förmögenhet. Detta yttrades med en slags ironisk ton, som på samma gång den lät påskina ett starkt tvifvel på uppgiftens sanning, i hög grad vittnade om, huru högt värde den unge läkaren satte på lyckans håfvor. — Vill ni också bli rik? Jag har nog för oss båda. — Tager ni mig för en dåre eller söker ni bedraga mig? — Jag säger endast, att jag kan skapa er lycka. f— Ni menar förmodligen någon stöld, hvaruti ni vill göra mig till er medbrottsling? — Nej, nej! Hjelp mig att fly, och jag ger er pengarna; ni får halfva min förmögenhet. — Tyst! Spara era lögner för dem, som äro enfaldiga nog att tro dem, och återvänd genast till vakten. De Launay bemödade sig, då han yttrade detta, att antaga ett likgiltigt utseende,