Herr Redaktör! Om det finnes utrymme för tillfället i Dagens Nyheter, så anhåller undertecknad att sådant måtte upplåtas för följande lilla politiskt moraliska betraktelse: Jag hörde nemligen häromdagen i ett sällskap några temligen högt uppsatte och, om jag så får uttrycka mig, guvernementalt-liberala notabilteter samtala om dagens krigiska utsigter och deribland om grefve Bismarck som de togo i försvar såsom, om än af despotisk natur, 1 alla fall en rasande duktig karl och utmärkt statsman. Som det nu icke är utan, att man får höra dylika yttringar äfven på andra håll, emedan ihärdighet i viljan redan är en egenskap som drager till sig en viss beundran af mängden, så kan det löna mödan kasta en blick på huru det i verkligheten står till med den stora framgång som denne minister genom sin hänsynslöshet beredt åt Preussen och dess regering. Grefve Bismarck har först och främst lyckats att försätta Preussen i en fiendtlig ställning till Osterrike, och i en sådan till de öfriga stora makterna, att det icke åtnjuter förtroen de af någon. Han har vidare lyckats förbittra alla de smärre tyska staterna, så att alla de, hvilkas geografiska läge tillåter det, äro färdiga att ställa sig på Österrikes sida. Han har. vidare lyckats åstadkomma en sådan spänning och bitterhet emellan preussiska regeringen och det preussiska folket, att både detta och hela det liberala partiet i Tyskland förbannar Bismarck. Och slutligen har denne maktlystne man, när han finner hela den liberala opinionen resa sig emot honom, genom sitt taskspelareförsök att föreslå ett tyskt parlament på grund af allmän rösträtt, men utan makt eller initiativ, äfven förbittrat det konservativa partiet. Kanhända har det likväl behöfts sådana slags framgångar, för att riktigt öppna ögonen på de goda tyskarne, att komma från ord till handling. Civis.