Dessa ord lugnade tjenstfolket. Men fru
Durand ansåg yttrandet minst sagdt oförsigtigt;
ty det var ju icke omöjligt att hennes man
kunde få ersätta samtlige domestikerna med egna
pengar,
Emellertid gick äfven den andra dagen till
ända, utan att medföra någon ändring i debe-
stående förhållandena.
Seut på qvälten hördes portklappen ljuda.
Durand satt i sitt skrifrum. Han spratt häftigt
till och utbrast:
— Tänk, om det vore Rivat!
Under några minuter fortfor han att hoppas,
till dess man kom och ringde på hans tambur-
dörr. Han gick då sjelf med glad tillförsigt
för alt öppna och tänkte derunder:
— Intet tvifvel mer!.. Det är Rivat.
Han läste upp tamburdörren med egen hand
och var just färdig att falla sin gode vän hof-
mästaren om halsen — men den som ringt
var icke hofmästaren.
Det var portvakten, som kom med ett bref,
hvilket blifvit honom lemnadt af ett stadsbud.
Detta bref var stort till formatet och försedt
med icke mindre än fyra sigiller.
Durand igenkände genast de tre åsnorna, den
grefliga ätten Sainte-Anilles vapen,
— Nyheter från fru grefvinnant.. utropade
han. Jag visste väl det jag, att en så ädel
dam förtjenar oinskränkt förtroende.
Och han bröt de fyra sigillen.
Men knappt hade han kastat en blick på
skrifvelsen, förrän han blef alldeles karmosinröd
1 ansiotet.