oe ee uttrycker hvad han tänker: Se, hvad en qväkare är för en karl! På bordet, der. de amerikanska, ostindiska och afrikanska tidningarne ligga, intar Melbour ne Argus största rummet. Dess tättryckta annonser äro nästan lika talrika som i Times. Dernäst kommer Sydney Morning Herald, väl tryckt på vida bättre papper än Londons tidningar i allmänhet. Bland dess notiser finnes en som är nära nog stående, nemligen: Posten blef som vanligt öfverfallen, och gerningsmannen kom som vanligt undanm. Den till utseendet temligen besynnerlige Cape Argus läses blott af personer, hvilkas hud, som liknar pergamenunt poleradt med tegelstenspulver, förråder att taffelberget länge varit deras väderspåman och en hottentoit deras kusk. De Westindiska tidningarne äro alla temligen sömngifvande, och de ostindiska öfverflöda af personliga anfall och skandaler. Der älskar man ej blott pepprade maträtter utan ock pepprade artiklar, och ett godt rykte skämmas lika fort som kött. På väggarne hänga alla möjliga landsortstidningar. Dess läsare utgöras af tre olika klasser. Den ena består af småstadsboer, hvilka i det moderna Babylons smutsflod känna ett behof att vederqvicka sig med underrättelser från sitt eget Jerusalem. Den andra består a de s. k. tidningshajarne, som samvetsgrann studera igenom alla kabinettets tidningar, liksom råttan som äter sig igenom en schweitserost. Den tredje består af hemlighetsfulla personer, som likt fjärilar fladdra från blad till blad. Nu se de hvad de vilja hafva: en annotationsbok kommer fram, hastigt göras några anteckningar och fjäriln fladdrar vidare. Hvilka äro dessa personer? Måhända hemliga poliskonstaplar som spana efter en bortlupen äkta man, eller hemliga historieskrifvare som samla ämnen till skizzer ur Englands historia under andra hälften af nittonde århundradet, eller notisjägare som i någon tidning skola fylla rubriken: Från landsorten? I ett hörn sitta några utlänningar, en fransman som söker hålla god min i elakt spel, en dansk som öfver sitt Dagblad kastar förargade blickar på sin granne, en tysk som studerar den i London utkommande tyska tidningen Hermann, och slutligen en person som vi afundas och nära nog hata emedan han läser Kolokol och utan svårighet förstår ej blott det svåra språket utan ock alla anspelningarne i det med Cayenntpeppar kryddade bladet. Många af dessa utlänningar komma icke för att läsa. De äro trötta att utan ändamål löpa igenom det ofantliga London och betala sin penny för att några timmar få hvila ut i ett varmt rum.