oe ee
uttrycker hvad han tänker: Se, hvad en qvä-
kare är för en karl!
På bordet, der. de amerikanska, ostindiska
och afrikanska tidningarne ligga, intar Melbour
ne Argus största rummet. Dess tättryckta an-
nonser äro nästan lika talrika som i Times.
Dernäst kommer Sydney Morning Herald, väl
tryckt på vida bättre papper än Londons tid-
ningar i allmänhet. Bland dess notiser finnes
en som är nära nog stående, nemligen: Posten
blef som vanligt öfverfallen, och gerningsman-
nen kom som vanligt undanm. Den till utse-
endet temligen besynnerlige Cape Argus läses
blott af personer, hvilkas hud, som liknar per-
gamenunt poleradt med tegelstenspulver, förråder
att taffelberget länge varit deras väderspåman
och en hottentoit deras kusk. De Westindiska
tidningarne äro alla temligen sömngifvande, och
de ostindiska öfverflöda af personliga anfall
och skandaler. Der älskar man ej blott pepp-
rade maträtter utan ock pepprade artiklar, och
ett godt rykte skämmas lika fort som kött.
På väggarne hänga alla möjliga landsorts-
tidningar. Dess läsare utgöras af tre olika
klasser. Den ena består af småstadsboer, hvilka
i det moderna Babylons smutsflod känna ett
behof att vederqvicka sig med underrättelser
från sitt eget Jerusalem. Den andra består a
de s. k. tidningshajarne, som samvetsgrann
studera igenom alla kabinettets tidningar, lik-
som råttan som äter sig igenom en schweitser-
ost. Den tredje består af hemlighetsfulla per-
soner, som likt fjärilar fladdra från blad till
blad. Nu se de hvad de vilja hafva: en an-
notationsbok kommer fram, hastigt göras några
anteckningar och fjäriln fladdrar vidare. Hvilka
äro dessa personer? Måhända hemliga polis-
konstaplar som spana efter en bortlupen äkta
man, eller hemliga historieskrifvare som samla
ämnen till skizzer ur Englands historia under
andra hälften af nittonde århundradet, eller
notisjägare som i någon tidning skola fylla
rubriken: Från landsorten?
I ett hörn sitta några utlänningar, en frans-
man som söker hålla god min i elakt spel, en
dansk som öfver sitt Dagblad kastar förargade
blickar på sin granne, en tysk som studerar
den i London utkommande tyska tidningen
Hermann, och slutligen en person som vi af-
undas och nära nog hata emedan han läser
Kolokol och utan svårighet förstår ej blott det
svåra språket utan ock alla anspelningarne i
det med Cayenntpeppar kryddade bladet. Många
af dessa utlänningar komma icke för att läsa.
De äro trötta att utan ändamål löpa igenom
det ofantliga London och betala sin penny
för att några timmar få hvila ut i ett varmt
rum.