en representation.
Borgarståndet och konskriptions-
frågan.
Det visade sig vid behandlingen af denna
fråga — den vigtigaste näst representations-
frågan — att de Muren-Schwanska val-intri-
gerna vid riksdagens början och jernvägs-
intressena ännu hafva öfverhand inom detta
stånd. Det syntes tydligt, att om icke opinio-
nens storm vuxit till sådan styrka, som den
gjort, och så att den blifvit både högsta arme-
kommandot, adeln och presteståndet öfvermäk-
tig, skulle borgarståndets majoritet ha svi-
kit bondeståndet, svikit sina egna kommitten-
ter och antagit konskriptionsförslaget.
Nu vågade denna sida ej gå så långt, men den
gick dock långt nog. Den ville; likt adeln,
begära ett nytt och mera genomgripande för-
slag från regeringen, utan att uttala att den
icke kunde godkänna det nu framlagda. Det
fanns 28 ledamöter, som frågade nog litet efter
folkets önskningar till att sålunda lemna rege-
ringen fritt att ånyo kommafram med ett konskrip-
tionsförslag. Hrr Muren och Staf talade för
denna sidan. Det var blott med en enda rösts
öfvervigt som en af hr Gahn begärd modifika-
tion segrade, genom hvilken åtminstone blef
sagdt, att ståndet icke godkände konskrip-
tionsförslaget.
En respektabel minoritet af 24 personer hade
nog karaktersfasthet att hvarken för konunga-
gunst eller jernvägsaffärer sticka under stolen
med sin åsigt om förslagets förkastlighet. Bland
desse yttrade sig hrr Ridderstad, Blanche,
Hierta, Björck, Wistrand, Vougt, Carlen, Witt,
Bohmansson, Meijer, Lindström och Engvall.
Dessutom visade hrr Beronius, Brink, Land-
ström, Widell och Hammar genom anmäld re-
servation att de hörde till samma sida. — Re
presentanterne för Calmar, Helsingborg, Grenna,
Uddevalla, Jönköping och Örebro läto sig icke
afhöra. Måhända voro de icke alla närvarande.
Hr Ridderstads yttrande anföra vi i samman-
drag:
Hr Ridderstad förklarade, att han, näst den re-
dan afgjorda frågan om en representationsreform,
ansåg frågan om en fullständigt genomförd reor-
ganisation af vårt försvarsväsende vara för lan-
det den vigtigaste, som derför icke kunde eller
borde falla förr än den vore nöjaktigt genom-
förd. I sammanhang härmed förklarade han
vidare, att frågan om armåens reorganisation
icke var ny, utan tvertom ganska gammal.
Bland annat hade rikets ständer redan 1823
aflåtit en skrifvelse i thy fall. Ur sagde skrif-
velse uppläste hr R. efterföljande utdrag:
Stormäktigste Allernådigste Konung!
I anledning af väckt fråga om nödvändig-
heten deraf, att rikets stridskrafter varda an-
vände på det för landet mest gagneliga och
tillika minst betungande sätt, hafva R. St:r,
som anse rikets ekonomiska ställning icke med-
gifva någon tillökning, utan fast hellre påkalla,
under freden, minskning uti statsbidragen, hos
E. K. M. velat i underdånighet anhålla, att E.
K. M. täcktes så organisera rikets landt- och
sjöförsvar, att derigenom, under. minsta upp-
offring från nationens sida, i fredstid, ett kraft-
fullt motstånd måtte beredas, i händelse af ett
hendtligt anfall; hvarjemte och då Sveriges
trygghet numera dels genom redan vidtagne
försvarsanstalter och dels genom föreningen med
Norge, blifvit väsendtligen försäkrad, samt ett
kraftigt understöd, i händelse af krig, åt riket
beredt, R. St:r få yttra den underdåniga ön-
skan, att, vid armeens organisation, E. K. M.
måtte vara öfvertygad derom, att svenska fol-
ket, för fattigt att täfla med rikare nationer i
anderhållandet af en stor stående arme, vill
och skall, genom en allmän beväpning, bidraga
till försvaret af sina landamären, samt att,
vid flottans organisation, E. K. M. täcktes taga
i nådigt betraktande de fördelar, våra kuster
erbjuda, så i afseende på mindre fartygs hasti-
ga uppbyggande, som på deras bemannande med
sjövandt folk.
Efter andragandet häraf, uttalade hr R. den
förhoppning, att, efter den vid denna riksdag
RR VOTE NE SETT INT