en representation. Borgarståndet och konskriptionsfrågan. Det visade sig vid behandlingen af denna fråga — den vigtigaste näst representationsfrågan — att de Muren-Schwanska val-intrigerna vid riksdagens början och jernvägsintressena ännu hafva öfverhand inom detta stånd. Det syntes tydligt, att om icke opinionens storm vuxit till sådan styrka, som den gjort, och så att den blifvit både högsta armekommandot, adeln och presteståndet öfvermäktig, skulle borgarståndets majoritet ha svikit bondeståndet, svikit sina egna kommittenter och antagit konskriptionsförslaget. Nu vågade denna sida ej gå så långt, men den gick dock långt nog. Den ville; likt adeln, begära ett nytt och mera genomgripande förslag från regeringen, utan att uttala att den icke kunde godkänna det nu framlagda. Det fanns 28 ledamöter, som frågade nog litet efter folkets önskningar till att sålunda lemna regeringen fritt att ånyo kommafram med ett konskriptionsförslag. Hrr Muren och Staf talade för denna sidan. Det var blott med en enda rösts öfvervigt som en af hr Gahn begärd modifikation segrade, genom hvilken åtminstone blef sagdt, att ståndet icke godkände konskriptionsförslaget. En respektabel minoritet af 24 personer hade nog karaktersfasthet att hvarken för konungagunst eller jernvägsaffärer sticka under stolen med sin åsigt om förslagets förkastlighet. Bland desse yttrade sig hrr Ridderstad, Blanche, Hierta, Björck, Wistrand, Vougt, Carlen, Witt, Bohmansson, Meijer, Lindström och Engvall. Dessutom visade hrr Beronius, Brink, Landström, Widell och Hammar genom anmäld reservation att de hörde till samma sida. — Re presentanterne för Calmar, Helsingborg, Grenna, Uddevalla, Jönköping och Örebro läto sig icke afhöra. Måhända voro de icke alla närvarande. Hr Ridderstads yttrande anföra vi i sammandrag: Hr Ridderstad förklarade, att han, näst den redan afgjorda frågan om en representationsreform, ansåg frågan om en fullständigt genomförd reorganisation af vårt försvarsväsende vara för landet den vigtigaste, som derför icke kunde eller borde falla förr än den vore nöjaktigt genomförd. I sammanhang härmed förklarade han vidare, att frågan om armåens reorganisation icke var ny, utan tvertom ganska gammal. Bland annat hade rikets ständer redan 1823 aflåtit en skrifvelse i thy fall. Ur sagde skrifvelse uppläste hr R. efterföljande utdrag: Stormäktigste Allernådigste Konung! I anledning af väckt fråga om nödvändigheten deraf, att rikets stridskrafter varda använde på det för landet mest gagneliga och tillika minst betungande sätt, hafva R. St:r, som anse rikets ekonomiska ställning icke medgifva någon tillökning, utan fast hellre påkalla, under freden, minskning uti statsbidragen, hos E. K. M. velat i underdånighet anhålla, att E. K. M. täcktes så organisera rikets landtoch sjöförsvar, att derigenom, under. minsta uppoffring från nationens sida, i fredstid, ett kraftfullt motstånd måtte beredas, i händelse af ett hendtligt anfall; hvarjemte och då Sveriges trygghet numera dels genom redan vidtagne försvarsanstalter och dels genom föreningen med Norge, blifvit väsendtligen försäkrad, samt ett kraftigt understöd, i händelse af krig, åt riket beredt, R. St:r få yttra den underdåniga önskan, att, vid armeens organisation, E. K. M. måtte vara öfvertygad derom, att svenska folket, för fattigt att täfla med rikare nationer i anderhållandet af en stor stående arme, vill och skall, genom en allmän beväpning, bidraga till försvaret af sina landamären, samt att, vid flottans organisation, E. K. M. täcktes taga i nådigt betraktande de fördelar, våra kuster erbjuda, så i afseende på mindre fartygs hastiga uppbyggande, som på deras bemannande med sjövandt folk. Efter andragandet häraf, uttalade hr R. den förhoppning, att, efter den vid denna riksdag RR VOTE NE SETT INT