— Åh! var inte rädd för det! genmälde si-
denvaruhandlanden, juvelerna skola tala till ert
försvar.
— Uppriktigt sagdt, är det derpå jag litar.
— Jag tar för afgjordt att ni fordrar fem
procents rabatt af juden, när ni nu betalar ho-
nom kontant... På min ära, det är redan en
vacker summa ...
— Ah! tycker ni att min matmor skulle
vilja förnedra sig till att sätta något sådant i
fråga!
— Icke hon, men ni, min käre Rivåt....
Det är ett fullt hederligt sätt att skaffa sig bi-
inkomster...
Hofmästaren antog en stolt min.
— Jag söker i möjligaste måtto efterlikna
den hos hvilken jag tjenar, sade hau.
— Slösare! utbrast Durand.
— Är ni förvånad? frågade Rivat.
— Nej.
— Jo, det är ni... Ser ni, min vän, för-
nämt folks frikostighet förklarar hvarför deras
tjenare så ofta äro oegennyttiga... Dessutom
blir man förädlad genom blotta umgänget med
sådana menniskor. De äro så olika ofrälse per-
soner, de ha hjertat på tungan, de sträfva en-
dast efter hvad sannt, godt och skönt är. Det
är derföre de ha något så tilldragande hos
sig och utöfva så stort inflytande på sin om-
gifning. :
Durand gjorde en åtbörd som gaf tillkänna
att han var öfverbevisad.
Efter en stund tog Rivat åter till ordet:
— Jag behöfver fem eller sex saker, sade
ban.
— Säg bara till, reqvirera, befall:..