gon, gör jag allt hvad i min förmåga står, för
att gagna honom...
— Utmärkte vän, jag anser er för min gode
genius, jag tror att ni både kan och vill göra
mig. mycket godt.
— Deri har ni ej så orätt.
-— Hvad har ni nu gjort för mig?
— Jag har för min matmor och fröken Ar
themise till den grad berömt de tyger, ni har
i era magasiner, att de beslutat sig för att
köpa hos er allt hvad de i denna väg behöfva
lägga sig till, och det vill, min själ, icke säga
litet. Tänk er en sådan mängd bal- och pro-
menadklädningar, möbeltyger m. m. m. m.
— Agamemnon, sade Durand djupt rörd, jag
känner att den vänskap vi fattat för hvarandra
kommer att räcka in i döden!... Det är synd
att ni inte skulle ha en fiende!
— Hvarför det, om jag får fråga?
— Emedan jag då skulle få den glädjen att
med värja i hand förpassa honom till evig-
heten.
Hofmästaren kunde icke hålla sig från att
skratta. Han ansåg dessa ord, som uttryckte
den innerligaste tillg fvenhet, icke lämpligen
kunna yttras till en persvu, som man känt en-
dast två dagar, och tyckte dem derföre vara
något löjliga.
— Nej, låt oss nu slå alla mordiska tankar
ur hågen, sade han. Nu sk ll ni i stället laga
att min matmor och fröken få se profver på
era tyger:
— Kanske jag får den äran att sjelf visa
profverna för de höga damerna?
— De äro ännu i morgontoalett, och kunna
derföre icke mottaga er nu. Ni träffar dem