osmjltbara både qväfvehaltiga och qväfvefria
föga kända ämnen; de böra således betecknas
såsom ett voluminöst foderämne af mera eller
mindre gynvsamt blanduingsförhållande för vär-
me- och kraftproduktion.
Trädens bladbildnivgar äro i allmänhet rika-
re på kryddämven (garfsyra, bäskämne, blad-
gröna, harts m. m.) än öngsgräs. Skillnaden
imellan barr- och löfträd är företrädesvis den,
att bladen af de förra innehålla en myckenhet
af en flyktig olja (terpentinsprit); som saknas
hos de senare.
Löfvets höga födovärde är sedan gammalt
kändt; löf iugår ju till och med i födan för
menniskor, t. ex. kinesiskt och paraguay-te. I
jemförelse med vanligt kreatursfoder förtjenar
löfvet af de vanliga wädslagen att sättas när-
mare klöfver och grönvicker än ängsgräs.
Att föda kreatur uteslutande med löf, låter
blott sällan göra sig, emedan de flesta löfar-
terna äro för starkt kryddade, deribland i främ-
sta rummet barrträdens bladbildningar. Barr,
gifna i större mängd åt ovana och utsvultna
djur, kunna framkalla lUifsfarlig inflammation.
Men en måulig utfodring med löf och barr,
jemte annat vanligt foder, bör icke blott icke
afrådas, utan till och med förordas öfverallt der
dessa fodermedel äro tillgängliga till icke för
höga pris (d. v. s. inberäknadt arbetet). Ofta
torde hos oss genom löf och barr samma ef-
fekt kunna åstadkommas som engelsmännen
tro sig vinna genom begagnande af Thorleys
eller Beachs fodermjöl och dylika preparater
med sina humbugspris. Löf och barr (af gran
och tall) synas företrädesvis nyttiga vid stark
utfodring med rotfrukter, affallet från potates-
mjölfabriker, samt med säd och halm utan till-
börlig mängd hö. Lämpligaste tiden för löf-
fångsten är i andra månaden efter löfsprick-
ningen; vid ruskornas torkning bör lika så om-
sorgsfullt förfaras som vid höbergning. För
sent taget eller urlakadt eller unket löf duger
lika litet som hö af motsvarande egenskaper.
När barren eger det högsta fodervärdet, kan
jag icke säga, men jag anser våren icke för
den minst lämpliga tiden för deras begagnande.
Stundom aulitas ock ljung för fyllande af
foderbrist. Att denna växt ej saknar allt fo-
dervärde, bevisas af det stora Bergamaskerfåret
ti Norra Italien), som föder ag förträffligt på
3junghedar, men nötboskap torde svårligen finna
tillräckligt bete på ljunghedar och än mindre
kunna undgå svält med ljungris 1å stall.
Stockholm den 16 april 1866. A. M—z.
(N. D. A.)