Hon egnade detta besynnerliga barn all möj-
lig kärlek och omvårdnad, Den var den enda
varelse hon för framtiden kunde älska:
År föfgingo.
Den gamle grefven af Baume var för länge-
sedan död och hade lemnat hela sin förmögen-
het i arf åt sin sonson.
Alberic — Blanche hade kallat gossen så —
tillväxte.
Han var vacker, men till ytterlighet blek.
Barn pläga i allmänhet vara fallna för lekar
och stoj; så var ej förhållandet med honom.
Han trifdes bäst i ensamheten och var alltid
mycket tyst.
Ofta besökte han det grafkor, der de döda
medlemmarne af familjem Baume hvilade.
Han trifdes bland likkistorna och det var hans
vana att läsa och läsa om igen de inskriptioner
som voro anbragta å dessa.
Synbarligen sökte han ett namn, som han
icke fann.
Också brukade han begifva sig till slottska-
pellet direkte från grafkoret.
Han böjde knä framför altaret.
Han gömde hufvudet i sina händer.
Och så kunde han ligga flera timmar, grå-
tande och läsande böner.
— Hvarföre gråter du så mitt barn? frågade
honom modren ibland.
Han svarade:
— Jag vet icke.
Blanche ville ha gossen ständigt i sin närhet
och lät honom derföre ligga i ett rum, som
gränsade intill hennes egen sängkammare.
En natt jemt tio år sedan den lille Alberic
blef född, vaknade Blanche hastigt.