Konskriptionen.
Ett fritt lands fria folk har hittills tillbaka-
visat hvarje försök att i reaktionära intressen
rikta folkets frihet på slipprig stråt. Men äf-
ven de nationer, som blifvit indragna i denna
riktning, hafva förr eller senare gjort sina mensk-
liga rättigheter gällande, om än icke alltid på
mild och fridsam väg. I alla tider ha dessa
frihetsstörande dyningar, dessa försök att bringa
folkens frihet under maktlystnaden, rest sitt huf-
vud, men vi hafva baft vaksamma män, som
verksamt och i tid undanröjt dessa försåt. Sver-
ges folk är af ålder fritt och bestämmer full-
myndigt i fäderneslandets vigtiga frågor nu
såsom förr under folktingens tid. Inre stormar
och utlänningens förtryck ha någon gång stäfjat
denna frihetsström, men svenskmannamod och
fosterlandskärlek hafva i vårt land städse haft
goda representanter, hvilka i med- och mot-
gång häfdat landets ära och folkets fiihet. Rc-
geringen hade således bort förutse, att hela
Sverges opinion skulle, såsom nu skett, resa sig
mot konskriptionens, tvångets införande, såsom
oförenligt med vår nations fria förhållanden och
ådagalagda kärlek till fosterjorden. Förslagets
absurditet och förkastlighet ligger i öppen dag,
då frivilligheten att värna landet sjelfmant in-
tagit en så aktningsbjudande point, att den,
understödd af regering och ständer, skulle kunna
blifva fruktansvärd för våra fiender och må-
hända intaga hufvudstyrkan till våra gränsers
skydd, om fiender skulle vilja våldgästa vårt
land. Och hvad vinnes väl med dessa efter
förslaget utlottade s. k. bevärings- eller kon-
skriptionssoldater? Inuförlifning med stamtruppen
och ökad krigsskicklighet hos första uppbådet!
Fordras då icke lika stor krigsduglighet hos 2:a,
3:dje, 4:de uppbådet, hos hvarje vapenför man?
Ilvad är krigsduglighet, om ej mod, ihärdighet
och färdighet i vapens bruk — skarpskjutning
och bajonettfäktning? Många rättningar och
handgrepp medhinnas ej, då fienden tränger
fram, och i alla länders historia står paradsol
daten såsom den sämsta krigaren. I slaget vid
Breitenfeld den 7 september 1631 fördes den
ståtliga sachsiska hären, 20,000 man, i elden.
Om denna paradhärs bedrifter såsom bunds-
förvandt till svenskarne är ej mycket att säga;
vid första handgemänget grep den till flykten,
kastande vapen och munderingar ifrån sig, för
att kunna löpa lättare; den plundrade i sin