sig i gissningar angående den olyckshändelse,
för hvilken han dukat under; ty tanken på ett
brott uppstod icke hos någon.
Blanche grät länge öfver sin älskade Albe-
ries död.
Dock som tiden läker alla sår, äfven de dju-
paste, tröstade hon sig till slut.
Emellertid hade Philips ställning väsendtigen
förändrats.
Ifrån att vara yngre son utan rättighet till
arf, hade han genom sin brors död blifvit arf-
vinge till grefvetiteln och cn omätlig förmö-
genhet.
Han lät några månader förgå.
Derefter när Blanches sorg började utplånas,
sade han till sin far att han älskade den unga
flickan, och att han ioke önskade någonting hör
gre här i verlden än att få henue till hustru.
Den gamle erfor en liflig glädje, då ban fann
att hans ljufvaste förhoppning ännu kunde blifva
förverkligad.
Han frågade Blanche, om bon samtyckte att
gifva Philip sin hand.
En lång och förfärlig strid försiggick i den
unga flickans bröst.
Det tycktes henne, som skulle hon svika de
eder hon svurit Alberie, om hon tog hans bro-
der till make.
Men dev gamle grefvens enträgenhet beseg-
rade till sist hennes obeslutsamhet.
Hon gaf vika och blef förlofvad med den
yngre brodern, efter att förut ha varit det med
den äldre.
Bröllopsdagen kom.
ne