Väder den tid då arfvingen till La Baume
var road af jagt, plägade han ofta dröja i sko-
gen långt in på nätterna.
Emellertid fortfor det att snöa.
Skymningen inbröt; derpå blef det alldeles
mörkt.
Alberic syntes ändå icke till.
Man började förvåna sig.
Åter förgingo ett par timmar.
Förvåniugen förbyttes till oro.
Andtligen fick man höra hundskall straxt ne-
danför slottet.
— Gud vare lofvad! utropade den gamle
grefven; Gud vare lofvad!... min son kommer.
Men efter en stund inträdde en betjent i sa-
longen med bestörtning målad på sitt ansigte.
Han berättade att grefve Alberics hundar
återkommit, men att deras herre icke var med
dem.
Då blef det jemmer och förtviflan i huset.
Man kunde uu icke längre tvifla på att en
olycka inträffat.
Philip bevisade tydligen genom det häftiga
utbrottet af sin sorg att han älskade brodren
mycket högt!...
Anförda af den unge mannen, genomströf-
vade slottets tjenare, försedda med facklor och
lyktor, en god del af skogen under loppet af
natten.
De ropade Alberics namn så hårdt de för-
mådde.
Men de fingo intet svar. Å
Följande dagen fortsatte man att leta.
Men resultatet blef detsamma som på natten.
Det var omöjligt att upptäcka det minsta
spår efter den försvunne, och man förlorade