utan till skada, och då bör den ej heller fort-
farande på dess bekostnad upprätthållas.
Vid pröfningen af dessa frågor använder man
dessutom vanligen vissa benämningar, hvilka i
och för sig sjelfva utgöra ett slags sophismer,
emedan de förutom den sak som skall angifvas,
jemväl innefatta förstuckna omdömen i frågan.
Jå t. ex. talar man alltid å ena sidan om att
skydda och bevara, hvilket ju låter så vac-
kert och förtjenstfullt; men å andra sidan om
öfversvämning och mera sådant, som innebär
förödelse och grymhet. Men om man närmare
undersöker hvad som med dessa uttryck egent-
ligen åsyftas, så finner man, att det så kallade
skyddet ingenting annat betyder, än prissteg-
ring på varan och hinder för köparen att på
förmånligaste sätt anskaffa hvad han behöfver,
samt att med den så kallade öfversvämningen
deremot menas endast en god tillgång på det
som önskas och erfordras, hvilken tillgång man
derföre bemödar sig att förvandla till brist.
Mig synes likväl, att det är tillgången, icke
bristen, som bör vara föremålet för våra sträf-
vanuden. Man skulle eljest slutligen kunna kom-
ma ända derhän, att många af lifvets vigtigaste
behof, hvilka nu af alla fritt kunna uppfyllas,
endast borde genom konstlade medel få till-
fredsställas, för att derigenom en vinst skulle
tillskyndas några få. Om t. ex. ingen tilläts
att torka sina kläder i solen, eller att begagna
dagsljuset, så skulle utan tvifvel torkinrättnin-
gar och ljusfabriker deraf finna sig väl och
skörda fördelar, men jag hemställer, om det-
samma skulle kunna sägas om allmänheten.
Hvar och en finner, att dessa exempel, med
flit valda bland ytterligheterna, icke hafva nå-
gon annan mening, än att, genom sjelfva sin
orimlighet, så klart som möjligt visa, hvarthän
den fulla konseqvensen leder af ett system,
2om, falskt i sin grund, endast på det sätt
kan försvaras, att man icke till en alltför upp-
rörande grad (efter olika tycke och smak) vill
påyrka dess tillämpning.
Då man talar om detta nu så lofordade
system, om denna så ädla pligt att skydda,
så är det emellertid nödigt att först och
främst för sig mu pställa frågan, hvem det är
som skall -skydda;. Jag för min del besva-
rar denna fråga så, att det är allmänhe-
ten, den oupplysta allmänheten, som behöfver
och bör skyddas mot cde enskilda intressena;
och frågar man mig vidare, hvad det är, som
behöfver tagas i hägn, så svarar jag: det är
aftalets frihet; det är rättigheten att ärligen
arbeta och att oförkränkt få åtnjuta sitt arbe-
tes frukter.
Att deremot kämpa för monopo!er och pri-
vilegier äfven i modifierad form, att söka till-
vinna sig egna fördelar på audras bekostnad,
detta är efter mitt begrepp icke rättvist; och
det innefattar dessutom ett frö till ständig inre
söndring, till fortgående strider och svaghet
inom samhället. Och slutligen lamnar detta
system icke heller någon fast och varaktig grund
för näringarne sjelfva; ty det är först sedan
skyddet upphört, som dessa blifva i egentlig
mening sjelfständiga. Först då kunna de, utan
att lefva i ständig oro för rubbningar i lag-
stiftningen, med trygghet utveckla sig, och i
mån af sina krafter uppträda på verldsmark-
naden.
Hela denna statshushållningslära, hvars grund-
tanke är, att man, så vidt som möjligt, bör
undvika att tillhandla sig andra länders pro-
dukter, och i stället bör förse sina behof ge-
nom egna tillverkningar, utan afseende på des-
sas kostnader, hvilar också på en oriktig grund.
Den antager såsom utgångspunkt den falska
satsen, att handeln, i stället att medföra ömse-
sidig fördel, blott är ett medel för den ene att
rikta sig på den andres bekostnad, och att det
som den ena parten vinner nödvändigt måste
af den andra förloras. Detta är likväl en skef
och föråldrad åsigt, hvars felaktighet borde vara
uppenbar redan derigenom, att, såvida handeln
ir fri, sjelfva den omständigheten, att aftalet
kommit till stånd, måste bevisa, att begge par-
terna ansett detsamma för sig förmånligt. Men
den stora handeln, eller det ömsesidiga utby-
tet mellan de olika folken, utgör dessutom,
enligt min tanka, ej blott ett oändligen stort
och vigtigt medel för tillfredsställandet af men-
niskans mångfaldiga yttre behof, utan ock till
utbredande af allmän kultur. )
) Denna klara utveckling af frihandelssystemet är
hemtad ur statsrådet frih. Gripenstedts tal på Rid-
darhuset, den 8 sistl. februari, om franska handels-
traktaten. Såväl detta tal som friherrens sednare
yttrande öfver samma ämne finnas utgifne i bok-