Synnerven hos menniskan.
Från den engelske fysikern Tyndall härleder
sig ett experiment, hvilket bevisar en oväntad
egenskap hos synnerven i menniskans öga. Han
koncentrerade med en stor glaslins strålarne af
det elektriska ljuset, bildadt på vanligt sätt
mellan kolspetsarne af en stark galvanisk sta-
pel. Mellan den nämnda glaslinsen och dess
brännpunkt insattes en lösning af jod i kol-
svafla, hvaraf ljuset absorberades, så att till
brännpunkten framkom endast värme, men icke
något ljus. Ehuru hettan i brännpunkten var
mycket hög, vågade dock Tyndall att der hålla
sitt öga, sedan han genom en passande skärm
dragit försorg om, att de koncentrerade värmer
strålarne icke träffade framdelen af ögat, utan
endast genomträngde pupillöppningen. Tyn-
dalls öga förblef icke allenast fullkomligt oska-
dadt, utan han kunde icke ens förmärka den
ringaste hetta af de starka värmestrålar, som
genomträngde pupillöppningen. Då man nu
genom föregående försök med bestämdhet kän-
ner, att värmestrålar kunna genomgå ögats
vätskor, utan att mer än delvis absorberas, så
följer af detta försök, att näthinnan och syn-
nerven äro okänsliga för värme. De förmå
icke angifva någon skillnad i temperaturen, ehuru
de i sitt friska tillstånd äro ytterst känsliga för
ljuset. Synnerven bildar således en direkt mot-
sats till åtskilliga af kroppens öfriga nerver,
hvilka inverkas af värmet, men icke af ljuset.
(Ur prof. Edlunds berättelse på Vet.-akad:s
högtidsdag.)