ROKARE
Bränvinet och kaffet.
Sedan det i Sverges historia evigt minnes-
värda året 1853, då bränvinslagstiftningen för-
ändrades, förbrukar svenska folket blott tredje-
delen af den bränvinsflod, som förut förderfva-
de unga och gamla. I följd af bränvinsför-
säljuings-lagens beskaffenhet ar inskränkningen
i bränvinsförtäringen störst på landsbygden. Ej
nog med att numera bränvin icke tillverkas i
hvarje stuga: många socknar, ja till och med
hela härader, hafva icke ett enda bränvins-ut-
skänkningsstiälle.
Men någonting värmande och lifvande måste
nordbon hafva. När landtmannen ej som förut
får en sup på morgonen, så tager det en kopp
kaffe — och man borde icke missunna qvinnan
att dela detta goda.
Dock jemra sig en del beskedliga menniskor
högt öfver det förskräckliga kaffedrickandet. 1
sin välmening äro de färdiga att beröfva ar-
betsklassen alla lifvets njutningar. Valmar, bröd,
välling, gröt och potatis — hvad göres allmo-
gen mera behoft! Med herrefolket och stads-
folket är det en helt annan sak. För dem är
ingenting för godt, ingenting för mycket.
Mot detta slags filantroper anföra vi några
ord af professor N. SJ. Andersson, hvilka före-
komma i hans uti Nya Illustrerade Tidningen
införda skildringar från ett besök på Sulitelma:
,När jag nu tänker på, huru vi midt i denna
fjellhåla, invid stranden af det iskalla, nyss
upptinade vattnet, på alla sidor omgifne af
glaciertäckta snotoppar, just på höjdpunkten af
vår halfös fjellsystem, flera mil aflägsne från
befolkade menniskoboningar, så der alldeles en-
samma på vår renhud njöto den ytterliga trött-
hetens oroliga sömn, medan stormen tjöt från
Sulitelma öfver oss och kylan trängde sig in i
ass och huru vi bittida andra morgonen vak-
nade till nya mödor, men vederqvicktes, ja när
stan upplifvades af ett par koppar katfe, och
huru denna dryck då var det enda lekamliga
goda vi hade att njuta, så kan jag icke un-
derlåta att taga lapparne i försvar för en före-
bråelse, som man ofta får höra upprepas mot
dem, nemligen den om deras omättliga kaffe-
drickande. Det är en sanning att kaffe förtä-
res här vid hvarie tid på dygnet, om man så
kan komma åt; det är en sanning, att följakt-
ligen ofantligt mycket kaffe härstädes förbru-
kas, jag tror bortåt en fyra millioner skålpund
om året i Norrbottens län; och det är slutli-
gen också en sanning, att då detta begär efter
kaffe måste tillfredsställas på hvad sätt som
helst, detta i någon mån kunnat inverka på
förminskningen al lapparnes ekonomiska välbe-
finnande. Det kan dessutom möjligen: också
vara en sanning, att detta förtärande af kaffe
i tid och otid kan vara en anledning till åt-
skilliga här förut alldeles okända sjukdomars
uppträdande bland lappallmogen, såsom t. ex.
de i senare tider ofta ar olycklig utgång åtföljda
barnsängarne — något här förr oerhördt. —
Men man tänke sig dessa arma menniskors left