Äfventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubaromn,
(Forts. fr. föreg. AF)
IX,
De underjordiska verkstäderna.
Må man föreställa sig ett vidsträckt under-
Jordiskt hvalf, uppburet af grofva stenpelare i
romersk stil.
Djupt mörker herrskade i de aflägsnare de-
larne af detta besyunerliga rum, som förmodli-
gen i fordna dagar af de stolta egarne till
slottet La Baume varit bezgagnadt såsom fin-
velse.
Säkerligen hade många olyckligas klagorop
genljudit inom detta hvalf under deu tid då de
starkares vilja var den enda lag, som verkligen
gällde här i verlden.
Men likasom man kan vara öfvertygad om
att intet utaf dessa förtviflans rop blefvo hörda
af andra menniskor, af de lyckliga som fingo
inandas den friska luften och skåda det herrliga
lagsljuset; likaså skulle det ha varit alldeles
omöjligt för en person, som befann sig ofvan-
om jordytan, att uppfånga ett enda af de olik-
irtade ljud, som nu läto förnimma Sig dernere
— denna person måtte vara begåfvad med al-
drig så skarpa hörselorganer.
Midten af hålan var starkt upplyst af ett
rödaktigt sken, som spreds från åtskilliga spi-
slar; en talrik hop menniskor hvimlade der om
hvarandra. Det var som hade man sett afgrunds-
andarne röra sig i de eviga qvalens boning.