Bref från en svensk skräddargesäll
i Amerika.
Bland många bref från landsmän, hvilka ut-
vandrat till Förenta Staterna för att söka sin
lycka, torde få hafva så lefvande framställt emi-
grautens första öden på den fremmande jorden,
som en skicklig skräddargesäll, L-—w, hvilken
afreste fråu Stockholm straxt före midsommar
i fjol och som i slutet af förra året skret från
Chicago till sin förre mästare, hr H., härstä-
des ett bref, hvarur vi meddela en stor del,
eudast med smärre ändringar i ordställningen.
Jag kom till Newyork den 1 September och
var der i 3 veckor, och bodde hos en svensk.
Det kostade sju dollars i guld i veckan, säger
28 rdr svenskt. Mina penningar togo natur-
ligtvis slut och jag var pank som en kyrkräåtta,
men tappade ändock icke modet, för jag tänkte:
kommer dag, kommer råd. Jag kunde icke få
mig någon plats derföre att jag icke kunde
språket, som är det värsta af allt. Hade jag
kunnat det, så hade jag fått plats hvar som
helst som tillskärare; men du må tro att man
kommer icke långt med hvad man i Sverge
kan, för här kan de i allmänhet litet mer än
hemma. Här profvar nan icke någon rock
och den skall passa ändå.
Jag var i Newyork, som jag sade, i3 veckor
utan; arbete och penningar. Så kommo två
bekanta från Stockholm. De bådo mig att
jag skulle följa dem ännu 1000 mil (engelska;
gör ungefär 150 svenska mil) till. Jag sva-
rade: jag är pank. Du skall få låna af mig
till resau, säger den ene af dessa. Tokig
gjorde som galen bad. Jag tog 30 dollars
(120 rdr) Vår kosa skulle bli till Chicago,
dit vi reste utan att veta i hvad ändamål. Der
kom vi att bo hos en tysk som skörtade upp
oss ohyggligt. Der bodde vi tre stycken i 3
dagar; det kostade 15 dollars eller 60 rdr.
Vår kassa var nu jemt slut, alla tre. Jag hade
icke ett öre.
Jag fick veta att det fanns en svensk skräd-
dare (det var sannt: den ena af mitt ressällskap
är skräddare och heter Granqvist, den andre heter
Johansson och är destillator, båda från Stock-
holm). Jag gick till skräddaren som är svensk
och heter D. J. Hussander. Jag frågade honom
om han kunde använda mig. Han sade att
Jag kunde få försöka. Som i aldra största
olyckan var en lycka för mig, hade han nyss
mistat en som hade rest till Newyork, och han
sade att jag kuude få börja att sy litet först,
för han skulle först rangera plats ät mig. Den
andra (Granqvist) och jag satte oss på verk-
staden. Det må du tro smakade min mage
bra. — Vi arbetade i kompani, hvilket var för
mig bäst. Jag sydde i 31! dag. Vi gjorde
on rock och ett par byxor, dem fick vi 8 dollars
för.
Om tisdagen sade Hussander till mig att jag
kuude komma uer och försöka min lycka (som
tillskärare). Jag blef glad som en spelman och
tänkte: nu är allting bra, men jag fick känna
på f-n. Han tog frum 4 doffelstycken och pa-
troner (mönster) och sade: skär dem! Jag trodde
att jag hade den bista sax i verlden, men hvad
blef jag varse: jo att han ingenting dugde till.
Jag hade ändå beställt den från London och
den kostade mig 40 rdr. Jag klippte och svor,
och svor och klippte, men mäste köpa mig en
amerikansk sax som kostade 10 dollars.
Här har jag varit sedan den 19 september
och har fått lof att stanna för säkert. Jag var
här en månad och då frågade jag Hussander
huru mycket jag fick i veckan. Han svarade:
jag nar tänkt betala 14 dollars i veckan, för
jag kan ioke betala mer så länge ni icke kan