mäklare, resande, kommissionärer en gros, fa-
brikanter, hvad vet jag allt!
— Äfven fabrikanter? Således förfalskare?
— Nej visst icke, eftersom man icke kan
begagna deras fabrikater till frimärken, eme-
dan de genast makuleras med en, det med-
gifves alltför gerna, falsk stämpel. Posten blir
således icke bedragen och värdet beror helt
och hållet på inbillningen. Ah vi känna vår
lagbok ganska väl! Jag glömde säga er, att
vi också ha frimärkestiggare. De gå ur hus i
hus och tigga gamla frimärken, under före-
vändning att man lofvat dem en plats då de
samlat ett visst antal.
— Hvad för slags plats?
— Det vet ingen menniska. Andra åter
påstå, att en stackars neger dermed skall fri-
köpas eller små kineser uppfostras i kristna
läran.
— Men det är ju alltsammans bedrägeri!
— Det hörs att herrn icke tycker om fri-
märken!
— Och hvad är det för folk som vanligtvis
köper?
— Åh det är till och med ganska förnämt
folk, t. ex. grefve O..., som har en fullstän-
dig samling, hvilken säges kosta honom 14,000
franes, och som redan påbörjat en ny samling.
Hr K. går alla dagar på vår börs, och finner
ban der ett frimärke om 5 centimer, som han
kan få för 10 francs, så är han lycklig och
anser sig icke ha förlorat sin dag.
— Ni verkligen förvånar mig.
— Ja ni kar ju betalt mig för att tala
sanning!
-— Mycket rätt; och barnen då, på dem gör
ni väl de bästa affärerna?
— De förderfva åtminstone icke saken för
oss; vi köpa utaf dem, sälja och byta.
— Men er erfarenhet måste väl ofta draga
nytta af deras oerfarenhet?
— De äro icke så enfaldiga, som ni tror:
det finnes: små gökar på 10 år, hvilka ljuga
lika bra som en gammal. Och så, ser ni,
tycka föräldrarne om att barnen skaffa sig
frimärken.
— Ja jag förstår, de anse det för bevis på
ett spekulativt hufvud.
— Alldeles så!
— Men det är sorgligt nog.
— Bah! Förr eller sednare måste det ändå
ske. Här i verlden måste hvar och en lära sig
se upp.
— Nog för i dag; nu vet jag hvad jag ville
veta.
— Jag hoppas herrn behåller för sig sjelf
hvad jag meddelat?
— Det står ingenting om i kontraktet.
— Men om ni, som jag gissar, skrifver i
tidningarne, så missbrukar herrn mitt förtroende!
— Hvad vill det säga?
— Jo jag menar, att jag då hade förtjenat
två francs till.
— Se här äro de.
— Tack, min herre.