Frimärkesbörsen i Paris.
(Ur en Fransk tidning.)
Då jag en söndagseftermiddag i början af
vintern promenerade genom elyseiska fälten, be-
rättar utgifvaren af Monde pidiciaire, märkte
jag en visserligen stillsam, men likväl syssel-
satt grupp af bortåt 150 personer, bestående
af män, qvinnor, barn, de sednare isynnerhet
talrika. Hvad kunde orsaken vara till denna
folksamling under bar himmel utan polisens
höga tillstånd? Hade ett barn omkommit eller
en ficktjuf blifvit gripen?
Då jag kom närmare, såg jag att hvar och
en af de små hade en liten portfölj eller ett
album i handen; somliga språkade med half-
hög röst, andra utbytte små fyrkantiga pap-
persbitar, andra åter togo fram penningar ur
sin börs, och detta allt med ett allvar, ett ut-
tryck af djupt medvetande om handlingens vigt,
som om frågan gällt den arma mensklighetens
högsta intressen.
Små flickor öfvergåfvo sina leksaker, sällade
sig till gruppen och språkade med gamla, obor-
stade karlfigurer i ruskiga drägter.
Slutligen anhöll jag en person, som trädde
ut ur gruppen med minen af en man som gjort
en god affär. Honom frågade jag:
— Hvad är det egentligen fråga om?
— Åh, det är frimärkesbörsen. Onskar herrn
något?
Och i detsamma öppnade han ctt stort, nog-
granunt tillslutet album, hvari otaliga frimärken
från alla jordens länder funnos uppklistrade i
täta rader.
— Ser ni, min herre, jag är sorterad efter
hvars och ens smak; vill ni ha något sällsynt?
Här finns Kaliforniens dufvor, 20 francs är ett
spottpris derför och under kursen; i går sålde
jag dylika för 25 francs. — Eller tycker herrn
kanske blott om kuranta varor? Här äro tur-
kar, äkta och ganska sällsynta, ty det finns många
falska i rörelsen; men mitt hus fabricerar en-
dast äkta; 2 francs stycket, herre? Nå, 1
franc 75 centimer för er skull!
— Hvad är det der för frimärken, de tre-
kantiga der?
— Ah, ni är skarpsynt, herre! Goda Hopps-
udden, tre francs!
— Nej, jag frågar bara...
— Eller Nya Kaledonien? Totalt utgångna.
Men här är Brasilien, Kanada, Neapel, de ford-
na Båda Sicilierna, mycket sällsynta de sista.
— Vinner ni mycket på denna sorts handel?
— Pah! det går väl an: mindre än det
kunde vara. Herrn vill således icke köpa något?
— Hvad kostar det der frimärket?
— Svart och kötttfärgadt? Honolulus stäm-
pel, Sandwiechsöarne, mycket sällsynt; herrn har
mycken smak, tre francs, inte en sou under.
— Här är fem francs.
— Tack herre; ni har ändå gjort en god
affär.
— Behåll både penningarne och frimärket.
Jag vill blott inhemta upplysningar. Men ni
skall tala sanning.
— Ah, herre, när jag icke handlar talar jag
alltid sannt.
— Så säg mig allvarsamt, hvad kan ett barn
ha för intresse vid att samla makulerade fri-
märken, som icke mera duga till något?
— Åh, det kan väl ändå vara intressant att
ha frimärken från alla jordens länder.
— Nå, och sen man fått dem?
— Ja då har man åtminstone gjort som alla
andra.
— Men dessa andra då, hvarför samla de?
— Ack, min herre! Om det endast funnes
klokt folk, skulle vi stackars satar svälta ihjäl.
— Och ni gör goda affärer?
— Åhja, temligen åtminstone; i alla hän-
delser bättre, än om jag sålde kontramärken.
— Har ni många konkurrenter?
— Ja tyvärr! Det finns de, som med dessa
små papperslappar förtjenat sina 150,000 francs.
Da drifva atffören I stort Det tunas säljare