verldskroppar, hvilka äro bekanta under nam-
net uebulosor, förete spektra af liknande be-
skaffenhet. Af dessa iakttagelser berättigas man
alltså till den slutsatsen, att kometerna i sjelf-
va verket icke äro annat än flockar af gas,
och att de äro kroppar af enahanda struktur
som nebulosorna, Det ligger då nära till hands
ntt antaga, att dessa två slags kroppar äfven
hafva ett och samma ursprung eller utgöra qvar-
lefvor, ännu befintliga i ett mera primitivt till-
stånd, af det gemensamma grundämne, hvaraf
alla verldskroppar blifvit danade. Någon an-
nan väsentlig åtskillnad dem emellan synes
icke förefinnas än den, att nebulosorna äro
ofantligt mycket större massor än kometerna,
och att nebulosorna just till följd af sina do-
minerande massor intaga en sjelfständigare plats
inom det stora verldssystemet, medan de jem-
förelsevis små kometerna blifva lydiga vasaller
åt hvarje större verldskropp, i hvars närhet de
råka att komma. När nu en dylik gasflock
eller komet, som förut sväfvat isolerad omkring
i den kalla verldsrymden, kommer inom vår
sols attraktionssfer och under närmandet till
henne mer och mer utsättes för hennes strå-
lande värme, måste densamma nödvändigt un-
dergå en ofantlig dilatation eller spridning;
uppenbara spår af denna upplösnivgsprocess
har man uti kometernas svansar, hvilka, enligt
allt hvad iakttagelserna varit i stånd att derom
upplysa, småningom uppkomma och utbildas
under kometernas närmande till solen. När
denna spridning nått den gräns, att gasmassan
i sin helhet icke är i stånd att genom sin at-
traktion vid sig qvarhålla de aflägsnaste de-
larne, blifva dessa lätt för alltid skilda från
kometen. Inträffar, hvad vi veta en och an-
nan gång sannolikt hafva skett, att en komet
under sitt lopp kring solen med sin svans vid-
rörer någon af planeterna, så kan sådant omöj-
ligen ske, utan att kometen qvarlemnar någon
del af sin massa på planeten. (Ur professor
Lindhagens berättelse vid Vetenskapsakademiens
högtidsdag.)
——Ar—A LL