Afventyraren.
i Roman af förf. till Jean Vaubaronm.
(Forts. fr. föreg. JF)
En annan vagn stod utanför hotellets port,
när Rolf anlände dit; och redan för nära en
timma sedan hade en kurir begifvit sig af i
förväg, för att laga att hästar hölles i bered-
skap vid de olika ombytesställena.
Esmeralda väntade på Rolf. Den unga qvin-
nan var klädd i en reskappa af violett sammet,
garnerad med något slags dyrbart skinn.
En liten hatt af grå felb och till fasonen lik
de hufvudbonader, som begagnades af den ti-
dens unga sprättar, tycktes i hvarje ögonblick
vara nära att falla af hennes hufvud; till den
grad satt den på sned.
Denna drägt gjorde Esmeralda ännu mera
förtjusande än vanligt. Rolf sade henne det,
och hon tackade honom med en kyss.
Den vagn, i hvilken de unga tu skulle resa
till det Förtrollade slottet, var särdeles be-
qväm, men till det yttre mycket simpel. Inga
förgyllningar eller skulpturarbeten prydde den-
samma, och på dörrarne sågos hvarken några
initialbokstäfver eller något vapen. Kusken och
betjenten buro ett grått livre utan galoner.
Hästarne voro rödbruna, stora och ståtliga,
seldonen mycket enkla.
Detta åkdon begagnades af Esmeralda när
hon ville fara till något ställe, utan att ådraga
sig uppmärksamhet.
Rolf och hans nya älskarinna togo plats i vag-
nen, hvilken genast sattes i rörelse. Hästarne