Allt detta var vackert och imponerande så-
som en minnesvård från hiänsvunna tider; men
att någon menniska numera kunde bo der, det
var omöjligt att gissa, när man utifrån såg de
här och der instörtade murarne och fönsterru-
torna, som öfverallt voro sönderslagna.
— Hvad säger du om slottet? frågade Es-
meralda småleende.
— Jag säger att du drifvit gäck med mig
Här kan man icke tillbringa natten... så
vida man icke trifs i sällskap med ugglor.
— Tror du det?
— Ja, jag dömer efter utseendet.
— Ytan bedrager ofta... Du skall få se,
att jag talat sanut, om blott du ger dig aldrig
så litet till tåls.
I detta ögonblick stannade åkdonet utanför
hufvudingången till borggården; Rolf och Es-
meralda stego ur detsamma.
Den unge mannen såg sig omkring. Allting
vittnade om att denna boning, som synbarligen
fordomdags varit inredd både dyrbart och be-
qvämligt, blifvit af den allt förstörande tiden
på ett skonlöst sätt förhärjad.
VII.
Det fyrkantiga tornet.
Några spår efter menniskofötter, intryckta i
snön, voro de enda tecken, som angåfvo när-
varon af folk på detta ödsliga ställe.
Det syntes på Rolfs missnöjda min, att han
gjort sig en helt annan föreställning om det
Förtrollade slottet, öfver hvars invånare han
nyss blifvit satt till konung.